Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 1

dessa bankers sedelmassor, som löpa ute i rörelsen utan motsvarande valuta; men då hr Wallenberg föreslår att banksedel ovilkorligen skall, då den i bankens hufvudkontor till invexling företes, med klingande mynt efter banksedelns lydelse inlösas, så förkastas äfven detta förslag; men det har också väckts af honom. Det märkligaste är likvisst, att då utskottet i sitt yttrande om berörda förslag, som medgifves vinna allt mera erkännande, tillika oförbehållsamt antyder att riksbanken kan nödgas inställa betalningen af sina sedlar med klingande mynt, hvad en beklaglig erfarenhet visat vara möjligt — så lemnades denna erinran obestridd, derföre att den är obestridlig. Man vill icke förändra 72 8 reg.-f. emedan privatbankerna derigenom skulle skörda någon — outransaklig — vinst, och man vill ej ålägga privatbankerna att inlösa sina sedlar, då icke 72 8 blifvit ändrad. Månne man icke i allt detta kan och bör skåda lysande prof på verkliga insigter i frågan? Sannolikt hade ganska många, försakande den herrliga majsolen och vårluften, begifvit sig upp i Andra kammaren för att afhöra en varm och lysande diskussion i anledning af lagutskottets svar på hr Hedins motion om en genomgående förändring i strafflagen. Äfven jag hade inställt mig på läktaren, otåligt väntande att talmannen skulle föredraga betänkandet, på hvars motivering utskottet, såsom vederbort, nedlagt mycket arbete, ty motionen hade blifvit afstyrkt — ingalunda så knapphändigt som otta händer; men det gällde icke blott en vigtig sak, utan ätven en motionär, hvilken genom sin skarpa dialektik och sitt frimodiga skaplynne har gjort sig mycket fruktad i Andra kammaren. Ändtligen föredrogs betänkandet. Hr Hedin begärde ordet och uppropades. Djup tystnad och stark spänning! Men hr Hedin förklarade blott att betänkandet nu fick passera oanmärkt, enär riksdagen så långt framskridit, att af den blott några få dagar återstode. Frågan skall längre fram återkomma, antydde han; och så gick kammaren öfver till ett annat betänkande. Jag har anledning tro, att denna oväntade och något snöpliga atslutning af en sak, som då den först kom å bane väckte stor uppmärksamhet, grundade sig på ett stilleståndsattal emellan hr Hedin och någon eller några at lagutskottets ledamöter. Emellertid gick man ju upp för att tå höra ett lysande föredrag i ett ganska rikt ämne, och så gick man hem, gäckad i sina förhoppningar. — —