Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 1

föresyn, den beviljar så gerna anslag, men är den högre kulturutvecklingen obenägen. Nen, verkliga förhållandet är ju att Första kammaren biföll, under det att Andra kammaren afslog regeringspropositionen om frankeringstvångets afskaffande? Ja, visserligen, men med det ofvan anförda ville jag visa huru man skulle resonnerat, ifall besluten utfallit tvärtom. Det blef Andra kammarens majoritet förbehållet, att genom sin förkastelsedom öfver ett ändamålsenligt förslag fastare ansluta sig till det ryskt-spanskt-portugisiska postväsendet, dervid vägledd af mstinkten, ty sunda förnuftet, vägledt af erfarenheten, går i motsatt riktning. Det händer icke ofta att hr Pehr Ericson från Gefleborgs län uppträder såsom talare i Andra kammaren, men då han gör det, så öfverraskar han åhörarne med storslagna iakttagelser, hemtade ur hans rika lifsertarenhet, och derföre träffade han spiken på hufvudet, när han erinrade att under de sista tio åren hade ingen enda motion blifvit väckt om frankeringsfrihetens införande, och deri ansåg han ett obestridligt bevis ligga för nyttan af frankeringstvångets bibehållande. I detta resonnement ligger — medgif det — en sträng logik. Då motioner ständigt väckas i alla upptänkliga riktningar, och stundom i sådan utsträckning, att de afse upphätvandet till och med af författningar, hvilka längesedan blifvit upphäfda, så vore det just högst besynnerligt om frankeringstvånget så länge skulle lemnats oberördt af alla dem hvilka alltid starkt påverkas af motionsmanien. Följaktligen ligger ingen tryckande olägenhet i frankeringstvänget, och, märk väl, om detta förekommer också icke ett enda ord i det nyliberala partiets stora program, och icke beller i landtmannapartiets — möjligen derföre att de flesta medlemmarne af dessa partier företrädesvis anlita gångposten. En annan lika skarpsinnig talare som hr Ericson befarade att om frankeringsfriheten infördes, så skulle han få lösa så många bref, hvaraf man torde böra draga den slutsatsen, att nämnde talare väl mottager, men aldrig besvarar några bref. Hr Rylander förklarade bestämdt att han aldrig skulle lösa något bref om frankeringsfriheten infördes, för hvilken postmästaren Borg icke heller hyste några sympatier. Det var klart att gent emot så djupsinniga argumenter kunde förslaget omöjligen stå sig i Andra kammaren. Döm emellertid icke dessa och öfriga med dem i tankeskärpa likställda representanter för hastigt. Nog vilja äfven de vara med om reformer, men de skola ligga inom deras portåe, och frankeringsreformen hade de först nu hört omtalas. Föreställningen om nyttan af densamma skall först hos dem inpressas, alldeles som det sker med den friska luften i kamrarnes sessionsrum, och tror ni väl att detär ett lättlöst problem? Det går ingalunda så lätt som man tror att genomföra en reform. Hr Anders Medin, en af Andra kammarens veteraner, är derpå sjelf ett bevis. Han har varit riksgäldsfullmäktig och i denna egenskap gjort sina stuoier i penningeväsendet. Af största vigt anser han vatt silfver eller riksbankens sedlar må i möjligaste måtto hållas i allmänna rörelsen cirkulerande och utgöra det vanligaste liqvidationsmedlet, åtminstone vid det lilla, dagligen man och man emellan förekommande varuutbytet ; derföre har han vid innevarande och de två töregående riksdagarne väckt, eller rättare sagdt reproducerat, en af annan person vid 1867 års riksdag afgifven motion om sådan ändring at 1 5 5 mom. i k. kungörelsen d. 9 Jan. 1846 sädant detta lagrum lyder i k. förordningen d. 10 Nov. 1855, att privatbanker ej må utgifva sedlar å mindre valör än 20 rdr. Sammantatta bankooch lagutskottet upplyste redan vid 1867 års riksdag att de otvannämnde författningarne d. 20 Maj 1864 blifvit upphäfda; men hr And. Medin har ändå vid riksdagarne 1868—69 och 70 ansett sig ovilkorligt förpligtad att väcka motion om den redan upphäfda författningens — upphäfvande, ehuru utskottet hvarje gång upplyst hr Medin att det är han som icke vet hvad som skett. Sannolikt väcker han nästa år samma reformförslag, ånyo öfvertygad derom att blott man håller i sig, så segrar man till slut. Det var ju af omtanka för riksbankens väl som förändringen i 72 8 reg.-formen förkastades? Man sade sig frukta för privatbankernas öfvermakt. Man framhåller vådorna af