Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 1

honom — Victor Carrington — en viss dag, en vecka efter närvarande dato. — Jag skall få mer besvär med den narren än med alla de öfriga, sade Victor för sig sjelf under det han förseglade brefvet; hans fåfänga skall resa sig upp emot att låta Pauline vända sig ifrån honom, och han skall löpa risken af att förderfva spelet snarare än lida den förödmjukelsen. Men det skall bli min omsorg att han skall lida den och ej förderfva spelet. — Nej, nej, sir Reginald Eversloigh, ni skall vid detta tillfälle ej förderfva mina planer. Huru fasligt rädd han är för mig, tänkte Victor Carrington, i det ett smålcende af grym tillfredsställelse, som skulle ha klädt en demon, upplyste hans bloka ansigte — han dör af längtan att få veta rätta sammanhanget med Dale den äldres död, men vågar ej fråga mig derom. Och dock är jag endust hans agent — hans agent mot betalning, förstås. Ja, jag skall ha riklig betalning, sir Reginald, ej endast i penningar utan i makt. I makt — det bästa och angenämaste som står att köpa för penningar. Victor Carrington skickade sitt bref på posten och gick in till sin mor i hvardagsrummet, der hon tillbragte ett lugnt lif bland sina foglar och blommor. Mrs Carrington hade intet af den liflighet, hvilken så ullmänt utmärker de fransyska qvinnorna. Hon tyckte om sitt lugna lif och hade föga sympati för sin sons oroliga ärelystnad, hans rastlösa traktan efter makt och rikedom. En kall, tyst, sjelfbeherrskande qvinna egnade hon sig åt sitt arbete och bekymrade sig ej om något annat. Hon hade