Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 1

der en ytterst genomskinlig monarkisk förklädnad. Deremot kan det väcka någon förnndran att bland denna menings förkämpar finna den ifrågavarande interpellanten. Grefve Posse upptradde, såsom man kanske erinrar sig, med stor energi mot införandet af vårt nya representationsskick. Man har ej rätt att antaga, det en man af hans begåfning och hans vidsträckta politiska blick skulle låtit inrangera sig i motständarnes led i följd at någon ömhet om adliga prerogativer: för honom låg det helt säkert klart, att dessa voro inför tidens i motsatt riktning gående utveckling ohållbara. Den betänklighet, som af många hystes, för att den nya Riksd. ordn. skulle innebära en möjlighet till förtryck af städernas intressen, kunde icke heller gerna delas at honom; tvärtom, hvad som försonat honom med det nya samhällsskicket torde just vara den betraktelsen, att först numera den Jordbrukande betolkningen erhållit den andel i riksdagsbesluten, hvilken alltid bort tillkomma densamma. Flertalet har derföre antagit att det vore den förändrade maktställningen i regeringens och representatiomens förhållande till hvarandra, hvilken kanske mera i följd af Riksd.-ordn:s andemening än dess ordalydelse inträdt och måst inträda, att det, kortligen taladt, var parlamentarismens grundsats, som hindrade förslaget ifrån att kunna påräkna grefve Posses kraftiga biträde för sitt genomförande. Såsom man emellertid finner at denna interpellation har man irrat sig betydligt. Vi hafva ofvan antydt några af de farhågor man, äfven vid full öfverensstämmelse i fråga om önskvärdheten af besparingar i budgeten, kunde ur principiel synpankt vara benägen att hysa om det sätt hvarpå interpellanten tänkt sig denna sparsamhet skola kunna åstadkommas. Men särskilta skäl finnas för att anse den nu föreslagna metoden att åstadkomma jemnvigt i budgeten vara olämplig. De tillgångar, mot hvilka anloppet riktas, äro hufvudsakligen: beväringsfonden och besparingarne på temte hufvuduteln. Den förra bar, såsom bekant är, uppkommit genom beväringskyldiges friköpande fråm vapenötningar, och det torde derföre vara något oegentligt när riksdagen tager densamma i anspråk tör ändamål, hvilkas omkostnader böra drabba de skattdragande i allmänhet. Denna oegentlighet framträder så mycket starkare, då man erinrar sig, att statsmakterna öfverenskommit om ett visst användningssätt för besparingarne å denna fond, nemligen beväringsinstitutionens utveckling; och det tager sig besynnerligt ut att, när fonden nalkas det belopp som är erforderligt för att den till det föreskrilna ändamålet skall kunna användas, riksdagen just då vill förklara den för god pris. Att lindra skattebörderna torde icke vara liktydigt med att utveckla beväringsinstitutionen — fastän man något väl spetsfundigt sökt uppställa en dylik synonymik. Den föreslagna indragningen af besparingarne å sjöförsvarsdepartementet har ätven sin — vi voro frestade att nästan säga — tragi-komiska sida. Grefvo Posse yttrar litet hånfullt, att så mycket mera skäl är att på denna hufvudtitel spara, som vi icke ega någon flotta; ett yttrande hvilket innebär en viss grad af sanning. Olika meningar ha nemligen förefunnits om det system, som med hänseende till detta vapen borde följas ; sjöministern och hans expeditioaschef — vi syfta här egentligen på den tid då gr. v. Platen var chef för detta departement — ha suttit invaggade i skärgårdsfantasier, som klädt sig än i än utan pansardrägt, och samtidigt ha från flottans personal samt från andra inflytelserika håll sympatier för stora flottan gjort sig gällande. Under sådane förhållanden torde också det kloTEEN — —