kaste handlingasättet hafva varit det att icke handla alls, och denna regel har äfven följdriktigt blifvit iakttagen. När år 1865 under då pågående krig mellan Danmark oeh Tyskland. svenska riksdagen ville erbjuda regeringen medel till inköp af en pansarfregatt, blef man vittne till det märkvärdiga skådespel att utrikesminister, finansminister och sjöminister efter hvarandra uppträdde för att afböja gåfvan. Den förstnämnde fruktade att fregattinköpet skulle betraktas såsom en politisk demonstration mot Tyskland, finansministern var rädd att folkets skatteförmåga skulle för mycket anlitas, och sjöministern — ja han hade förmodligen sina skäl, han också. Man nöjde sig med att redligt och noggrannt knoga ihop små besparingar från anslagen till durchmarchekostnader, bageri m. m, för att erhålla en byggnadsfond. Och nu när en dylik sopd verkligen hunnit bildas, när åsigterna om det system, som för flottan bör följas, hunnit enas, nu önskar man att den må användas till att täcka underbalansen i budgeten. Det finnes tvenne sätt, på hvilka de enskildas besparingar kunna ske. Det ena är det, då man söker åstadkomma en stor arbetsprodukt, det andra består deri att man reducerar arbetskostnaderna så mycket som möjligt, hvarigenom dock vanligen arbetets resultat äfven blir förminskadt. England med sina höga arbetslöner, sina arbetares fordran på comfort såsom arbetets vilkor kan tjena som förebild i förstnämnda hänseende; vårt svenska stattorparesystem är ett exempel på den andra metoden. Samma olikheter förefinnas äfven mellan staternas sätt att åstadkomma besparingar. Staten kan sträfva efter att höja de produktiva krafterna, hvarigenom skatterna, vid bibehållet belopp, komma att utgöra en mindre procent af nationens inkomster; den kan också helt enkelt göra indragningar i utgittsposterna. Sveriges lott måste ännu länge förbli att betjena sig af båda dessa utvägar, och ännu finnas grenar at administrationen, inom hvilka det sistnämnda besparingssättet låter använda sig. Men för den ena synpunkten må icke den andra förglömmas; medvetandet om att vi förmå värna vår sjeltständighet är ett vilkor för vår förtröstan till oss sjeltve, frånvaron deraf skulle förmin ska vår andliga kraft och medelbart äfven på den materiella produktionen öfva sin verkan. Framförallt må vii vår berättigade omtanke om besparingar icke gå derhän, att vi bryta mot vår konstitutions grundsatser. Våra fäder hafva äfven kännt denna väg att lindra skattebördorna, men hafva, ställde i mindre gynnsamma förhållandon än dem, i hvilka vi befinna oss, icke velat gå den.