Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 1

hvilka åt det politiska lifvet uteslutande egna sin tid och der i allmänhet en hög politisk bildning är rådande; men säkerligen icke i vårt land, som iänuu ej torde vara i besittning af alla dessa förutsättningar. En utmärkt skriftställare i finansvetenskapen, Stein, har löreslagit, i ändamål att åstadkomma en försoning mellan parlamentarismens fordringar å den ena sidan och afseendet å rikets sannskyldiga nytta å den andra, att budgeten skulle lördelas i en rörlig och en orörlig del. Den senare komme att upptaga de utgittsposter, som erfordras för statens alltid nödvändiga funktioner, d. v. s. sådana utgifter, hvilka icke kunna vara borta, utan att statsmaskineriets normala gång torryckes. Den rörliga budgeten åter blefve den tummelplats, inom hvilken det parlamentariska lifvet lritt finge utveckla sig, insatsen i 1epresentanttörsamlingens ofta oberäkneliga votermgsspel. Då den förra sattes så trånge begränsad, som ofvan blitvit angifvet, skedde i sjeltva verket icke något intrång i styrelseformens karakter af att vara parlamentarisk, ty den rörliga budgeten erbjoue en tillräcklig latitud. Ingen regering kunde for någon längre tid bestå utan att ega majoritetens understöd äfven tör sina finansåtgurder; men den vore icke redlöst öfverlemnad i denna majoritets händer, den kunde i nödfall uthärda törsta stöten, vädja till ett nytt parlament och annu en gang höra solkviljans yttersta beslut i den omtvistade frågan. Hvad sålunda framgått såsom resultat al velenskapens arbete, kan sägas redan vara dels genom lag dels genom häfd infördt i värt konstitutionella system, och den sunda takten nos upphofsmännen till vår statsförfattning förnekar sig icke heller i detta hänseende. De bestämmelser i vår konstitution, sådan denna genom ett halft sekels tillämpning ytterligare utbildat sig, hvilka häntyda på en önskan om att en dylik orörlig del af budgeten må förefinnas, äro många. Redan indelningen i en ordinarie och en extra statsreglering syves röja en sådan, men klart framträder åsigten om nyttan häraf genom den skilnad som göres mellan ordinarie inkomster och bevillningar samt mellan reservationseller bestämda avslag och förslagsanslag (hvartill såsom komploment möjligen bör läggas 61. 5 Reg.-form., deri stadgas om den gamla bevillningens forwvaro till dess ny sådan blifvit af riksdagen itagen). Mot regeringens friare dispositionsrätt ötver de ordmarie inkomsterna ha förut anmärkningar riktats och man har, med åberopande at den gamla satsen om svenska folsets beskattningsrätt, velat upphäfva densamma. Detta försök som stod i strid mot grundlagens rydligt uttalade bud, har icke kunnat lyckas. uretve Posses antall riktas återigen mot den befintliga skilnaden mellan forslagsanslag å ena sidan och öfriga anslag å den andra eller, rättare sagdt, mot den fria, endast vid några tå inskränkningar bundna dispositionsrätt, som ullkommer regeringen öfver de flesta besparingar å de i ordinarie statsregleringen upptagne anslagen. lr gretven erkänner visserigen regeringens formella rätt ötver dem, men den af honom till sina medrepresentanter framställda uppmaning att, i händelse regeringen begagnar sig af densamma, då atslå alla skattelörhöjningar, innefattar tydligtvis ett det kraftigaste, om också indirekta, ingrepp i dess dispositionsrätt. Man kan icke undra öfver att dylika fordringar på att regeringen också i finansielt hänseende skall uteslutande bero af representationens för hvarje särskilt tall tillkännagifna vilja framkomma, ty de äro konseqvenser af det extremt parlamentariska åskådningssättet, det åskådningssätt som önskar republiken un