Göteborgsposten – 2 juli 1868, sida 1

A AWQ ——— — både manskapet rider utmärkt väl och hästarne äro förträftliga. Landtbruksmötets bestyrelse har ansett sig skyldig föranstalta att en ångplog hitkommer från England. Den skall under mötet hållas i gång och kommer sedan att transporteras antingen till någon egendom i grannskapet af hufvudstaden, eller till Ultuna, för att der under några dagar arbeta på etörre areal. Fördelningen af statsanslaget till svenska litteratörer utgör fortfarande ett tvistefrö. Svenska akademien, som har sig ålagt att fördela detta anslag, snubbas och skrubbas regelmässigt hvarje år; än har hr A. fått för litet i jemförelse med hr B. än har hr C. tilldelats ett belopp hvartill ban alls icke anses förtjent, än är hr D. en fullkomligt obekant storhet, än är hr E., den bekante hr E., alldeles förbigången o. s. v. Vidare säger man: det är oförsvarligt att icke detta anslag delas emellan några få vitterhetsidkare?, eller frågar man: hvarföre icke, så som sker i Danmark, göra detta anslag helt enkelt tili litteratörstipendier för några få utmärkta skriftställare? Såsom nu sker — säger man — få de af akademien utdelade beloppen karakteren af nådegäfvor, sattigunderstöd, allmosor. Slutligen uppmanas akademien att slå in på en annan väg. Förgälves erinrar akademien om ordalagen i rikets ständers beslut, då anslaget beviljades, nomligen att det skulle användas vare sig till tillfälliga honorarier åt vittra författare af utmärkt förtjenst och som af dylikt understöd kunna vara i behof, aller ock, samt företrädesvis till understöd åt yngre, mindre bemedlade personer, som visat mera framstående anlag för litterär verksamhet i ofvannämnde riktning?-. Man kan ej gerna bestrida att akadomien noggrannt ställt sig ständernas föreskritt till esterrättelee. Är den — föreskriften — felaktig, så är det riksdagens pligt att rätta den. Men jag tror att den för närvarande är och länge torde blifva riktig. Om statsanslaget, 6,000 rdr årligen, skulle utdelas i form af lifstidsponsioner för äldre, utmärkta vitter hetsidkare, så torde det blifva temligen svårt, för närvarande åtminstone, att finna så qvalificerade personer, mot hvilkas lisstidspensionering icke befogade anmärkningar skulle kunna göras. Derföre synes det mera ändamålsenligt att, som nu sker, tilldela två äldre vittra författare hvardera 1,000 rdr såsom årligt honorarium, och att dela återstoden af an: slaget mellan yngre litteratörer. De böra icke deraf finna sig förödmjukade, ty att al stäten mottaga ett understöd utan alla vilkor, blott såsom ett erkännande af den verksamhet de redan utvecklat och såsom uppmuntran till fortsatta sträfvanden i litteraturens tjenst, deri kan ingen förödmjukelse ligga. För en ung litteratör med små inkomster och små behof — och sådana män ega vi många — är ett honorarium af 500 rdr sannolikt välkommet och torde i någon mån mildra bördan af de brödbekymmer, som troligen trycka de flesta. Skulle någon litteratör, som ådragit sig akademiens uppmärksamhet, icke vara i behof af den välvilja som akademien velat visa honom, då bör det stå honom fritt att afsäga sig honorariet, men han bör icke för andra litteratörer förbittra honorariets mottagande derigenom att han stämplar det såsom en nådegåfva, eller såsom ett band lagdt på den fria verksamheten. — Förr hade Svenska akademien intet dylikt anslag att förfoga öfver — endast det Lundbladska priset, som aldrig öfversteg 50 rdr banko, men det mottogs med tacksamhet af Lehnberg, Bellman, Franzän, Benjamin Höijer, Ling, Grubbe m. fl.; men hvarken de