Göteborgsposten – 2 juli 1868, sida 1

fars strålande blick och leende mun sade mig snart. att jag ej hade begått någon särdeles stor förbrytelse. Den gamla egendomen, som var hedrad med namnet Bradystown House och bestod af ett par hundra tunuland jord, som såg ut som qvarlefvor från syndaflodens dagar — ty en and skulle ha betraktat det som land, och en höna skulle ha sett på det som vatten — var allt som återstod familjen (som hvars öfverhufvud min onkel betraktade sig der på stället) af det gods, som engång hade tillhört densamma. Hufvudbyggnaden var en stor koloss af röd tegelsten med gråstensgaflar och stuckaturarbete; den hade ett egendomligt ofullbordadt utseende tillfolje af en liten flygel, som den siste ÖBrady icke hade lefvat länge nog för att hinna fullända, eller rättare sagdt, som han icke hade haft tillräckligt pengar att bygga färdig, tillochmed om han hade lefvat. Byggnaden hade först blifvit uppförd i början af det sista arhundradet, sedan borgen hade blifvit förstörd af en officer på hans marsch till Shannon för att straffa egaren, hvilken hade förenat sig med kung Jakob. Borgens ruiner lågo straxt intill, och en del af dem omgaf trädgårdsmuren och anvåndes som källare och till vinterskjul för boskapen. Byggnaden stod på en liten upphöjning mellan några gamla träd, på hvars grenar en liten flock trofasta kajor ännu hade sina hem, likgiltiga för de beqvämligheter som skogarne rundtomkring på sir Richard Desmonds egendom kunde erbjuda dem. Framför fönstren låg en illa skött slätt, mest begagnad till betesmark, som hade den storstätliga titeln domänen och som sträckte