Göteborgsposten – 2 juli 1868, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Götevorgs-Posten.) Stockholm d. 29 Juni. Troligen erinrar ni er, att förr i den samla goda tiden, då rikets högloflige ständer bemyndigade sina sullmäktige i riksgäldskontoret att upptaga utländska lån, ansågs det absolut nödvändigt att statsutskottet skulle meddela fullmäktige mycket omständliga fingervisningar i afseende på de vilkor, hvarpå lånen skulle negocieras. Erfarenheten visade att detta förfarande var mera försigtigt än praktiskt klokt. Den högtidlighet, hvarmed låneunderhandlingarne måste bedritvas, företoll de verkliga affärsmännen litet komisk; men derjemte blefvo lånen sannolikt äfven något, kanske icke obetydligt dyrare än om fullmäktige fått friare händer. Skulle någon af dessa fullmäktige utsändas som låneunderhandlare, blef det genast bekant, och man ansåg sig oförhindrad och berättigad att här hemma pröfva negociatörens lämplighet, hvilken pröfning sällan utföll gynnsamt. Jag vill ej fästa mig vid representationens åtrå att upptaga små lån och således nödvändigheten att låna ofta, hvarigenom dessa alltid i realiteten blifva dyrare, ty denna lånemetod är egendomlig för oss. Emellertid länder åtminstone det till förtjenst för sista riksdag, att då den beslöt upptaga ott lån, så lemnades fullmäktige friare händer, och de skötte äfven saken så som en affär bör skötas, d. v. s. utan all onödig ostentation. Man blef derföre också icke litet ötverraskad då Kölnische Zeitung för några dagar sedan hitkom och inneböll en kort un derrättelse derom, att grefve Henning Hamilton i egenskap at ordförande i riksgäldskon toret d. 17 Juni vistats i Berlin och haft öfverläggningar med några bankirer, som det vill synas å ombetets vägnar. Stor förvåning väckte denna underrättelse här. Omöjligt, försäkrade några, grefven sågs ju idag vandra från riksgäldskontoret, öfver Riddarhustorget och Norrbro? Några andra trodde sig bestämdt veta, att gretven vistats några dagar på sin egendom i Södermanland, och man blef således ense om att den der uppgiften i Kölnische Zeitung var en tysk anka. Men så är icke förhållandet. Grefve H. har verkligen och i all rysthet besökt Berlin och vistats der jemnt opp så länge, som varit behöfligt. Men huru grefven rest och huru afresan skedde vet ingen, Han reste så som en diplomat kan och bör resa. Denna mystifikation är fullkomligt öfverensstämmande med grefve Hamiltons skaplynne, och hela resan var en så väl bevarad hemlighet, att en härvarande bankir skref till sina affärsvänner i Hamburg en dag: grefve Hamilton har ännu icke anträdt sin resa till utlandet; men samma dag var det som gretven återkom hit. Det är naturligtvis alldeles fåfängt att af grefve Hamiltons yttre draga ens den aldra minsta slutsats huru resan slagit ut; men de öfrige fullmäktige, som jag tagit mig friheten fixera, se alls icke nedslagna ut, de äro ganska pigga, och svettdropparne på deras resp. pannor äro bestämdt framtvingade, icke af oro, utan af den höga temperaturen. Jag har således icke skäl frångå min i ett föregående bref uttalade förmodan att lånet är på god väg att afslutas. Men apropos pengar, så meddelas från Bergen att så betydliga qvantiteter silfver derifrån afgätt för liqvider i utlandet, att Norges bank tillfölje deraf måste indraga sedlar till ett belopp af 1,600,000 å 2,000,000 rdr. I Norge betraktas denna siltverexport med det orubbligaste lugn. Här skulle den väckt: stor jämmer; man skulle genast tagit Stockholms ensk. bank for hufvudet, förklarat dess Kg RR