Göteborgsposten – 2 juli 1868, sida 1

ständlig berättelse om min förfärliga synd, sedan hon gjort ett par uppehåll och kastat ett par blickar på mig, som tydligt sade att hon var bedröfvad, men att hon sramför allt måste göra sin pligt. Jag kände mig fullkomligt skyldig; jag vågade icke se upp. — Ja, han gjorde det, ehuru jag sade honom, att jag icke hörde det ni ropade, slutade hon. — Ah! sade doktorn mildt; har man någonsin hört maken? Gud vet hur den fördömde pojken har fått dessa befängda ider, och hvar i all verlden har ni lärt er att sätta så högt värde på sanningen, lilla Mary? Icke på slottet, det är jag viss på; nej, nej, icke der, sade hon och lade sin hand på hennes mörka lockar. Det har du af naturen, du är din moders sanna dotter, och hon har i hvarje fall ett slags monopol på alla de goda egenskaper din halfva familj har, och nu, fortfor han, i det han vände sig emot mig, kan du se Terry, hur illa du har gjort. Nu kan det endast smärta dig och du kan lofva att icke säga flera osanningar ; men det gagnar till intet att du gör det, utan att du har för afsigt att hålla ditt ord. Jag var bedröfvad, men jag blef glad då Mary tog min hand och bad mig icke längre vara ond på henne, ty hon kunde icke hjelpa det. Mången gång har denna scen från Carrafloden återkommit i mina tankar, och jag har lett vid minnet af allt hvad som rörde der, med undantag af min lilla kamrats allvar och den stora tillfredsställelse jag erfor i mitt hjerta, då allt åter var godt och väl. Hela saken var emellertid af en alltför obetydlig vigt för att den skulle medföra vidare följder, och min far