Göteborgsposten – 2 juli 1868, sida 1

Doktor Brady. Af W. H. Russell. — Nej, doktor sade hon, i det hon lade armarne i kors på bröstet för att hålla fast blommorna, som hon hade i förklädet. Terence har ej gjort något skälmstycke med mig, han är mycket god och snäll — och det var bara på narri — och så trodde han att det skulle roa mig. Derpå började hon plötsligt gråta och lat blommorna falla. Ni får ej bli ond, men det var derföre att Terence sade en liten osanning, men jag vet att han nu ångrar det, att han aldrig skall göra det mer — inte sant, Terence? tillade hon, i det hon sände mig en bedjande blick; jag minnes det som om det varit igår. — En osanning, han, en osanning, sade min farfar, det är ju illa nog; det var väl en nödlögn hoppas jag. Nå, sedan du har börjat, Mary, måste du berätta alltsammans. Det är ju också möjligt att det är en mycket dålig sak, en sådan som man hänger folk för; om det är händelsen, kunna vi ju straxt taga itu med syndaren; du vet att jag är en slags polisembetsman, tillade han med den mest tokroliga min. Mary Butler gaf derpå H. Välborenhet en mycket om( Forts. fr. N:o 149.