Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 1

BESS JPR 44 SNS Å:0 o vi JOmnedjegatan. i ——— AE mn anledts af de täta, betydliga vexlingarne i varupriserna. Såsom ett exempel på prisvexliugar nämner förf. förändringarne i bomullspriserna, i det att dessa under tå år stego från 800 fres pr ton till 7,000 fres och åter töllo till 1,000. Beräknar man nu, att Europas bomullsindustri årligen begagnar 1 mill. tons, så representerar detta belopp etter de olika priserna än ett värde at 800 mill. fres, än af 7 milliarder och ån af 1 milliard. För närvarande försiggår en återvändo till mera regelbundna törhällanden, och det kapital, som användes i bomullsindustrien, kommer tillbaka inom sina naturliga gränser, hvilka det under läng tid öfverskriuit, meu detta skall ej ske utan mycket ansenliga förluster. Stegringen i spanmålspriserna, hvilka på grund af däliga skördar, uppnått en hittills okänd höjd, skall inom alla länder fordra en betydligt ökad utgilt. I Frankrike t. ex. har hvetepriset stigit till mer än 30 fres pr hectoliter, under det att det vanliga priset varit 20 fres; denna stegriog skall vid en förbrukning af 90 mill. hectolter krätva en ökad utgilt af 900 mill. tres. Visserligen skall ågot häraf uppvägas genom en mindre förbrukning at andra mindre nödvändiga varor, men en stor del deraf måste betäckas at de bopsparade kapitalerna. Medan sålunda på grund af nämnda förhållanden stora förluster lidits och ökade anspråk ställts till befolkningarne, för att betäcka dessa törluster, ha olyckorna blifvit ännu mera ökade genom regeringarnes åtgärder. Pörs. berör först förhållandena i de förenade nordamerikanska fristaterna. Dessa ådrogo sig genom sista borgerliga kriget en skuld af 15 williarder, hvilken tynger härdt på folkets skatttörmåga, men de ha ökat dess bördor genom ett afbetalningssätt hvilket strider mot alla ekonomiska grundsatser. I stället för att vänta skuldens gradvisa npphörande genom frihandelns välgerningar, hafva de sökt åstadkomma den största möjliga afbetalaing medelst ötverdrifna tullafgilter, i det de med detsamma hade för ögonen målet att skapa en industri, som kunde ölverträfka Europas, kosta hvad det kosta ville. Men de skulle dermed endast bereda sig sorgliga gäckelser; det är friheten, som de ha att tacka för sin lyckliga tillvaro. och den mot henne begångna synden har redan medfört sitt strasr; krisen bar ingonstädes varit mera hårdnackad eller mera väldsam. Men ännu värre blir det, när man går öfver till Europa. Der pålägga statsskulden och ugifterna till armåe och flotta ländernas produktiva verksamhet stora bördor, hvilka de törst måste bära, innan de kunna arbeta till sin egen fördel. Europas samlade skuld utgör 65 milliarder sres, och räntan deraf ölverstiger 3 milliarder, och skulden ökas ständigt, väsentligen för att åstadkomma en öfverdritven krigsstyrka. Nu är det ej längre nog med att dea samlade krigsstyrkan kostar 2 milliarder årligen, det har blott behötts, att ett land visade sig i besittning af talrikare trupper och bättre vapen, för att de andra makterna skulle känna sin ära kränkt och högt förklara, att de icke kunde stå tillbaka. Utskrifningen ökas, och den till deras underhåll nödiga summan ökas i samma proportion, och från 2 milliarder, komma vi tll 3, under det att samtidigt en så mycket större del af de yngsta och bästa krafterna på flera år dragas från den produktiva verksamheten. Under sådana förhållanden måste industrien ha stora svårigheter att öfvervinna; men den skulle genom sin uppfinningsrikhet, skicklighet och outtröttliga verksamhet äfven kunna öfvervinna dem, om den blott hade säkerhet för fredens bevarande. Denna säkerhet finner man visserligen i regeringarnes tal, men icke i deras handlingar, kanske ej mer deras afsigter. Man vet icke, hvaritrån detta ufidrag kommer som genomsusar Europa, men midt under de sredligaste förklaringar hvia här och der vapengny och upphetsningar, i vilka mera kunna kännas, än förklaras. Det ir detta, som gör den närvarande krisen mera ruktansvärd än någon af de föregående. Huru i ARA EAARSAAENE