Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 1

nings gick sin jomna gång och ingen märkbar oenighet mellan dess hufvudmedlemmar än det i allmänhet visar sig under de lyckligaste omständigheter men med föga verkligt utbyte af känslor och böjelser. Mrs Carruthers var mycket omtyckt i sällskapslifvet och Clare var lika mycket afhållen som hon var beundrad. Hvad mr Carruthers angick så var han mr Carruthers till Poynings och denna omständighet var nästan likaså tillräcklig for hans grannar som för honom sjelf. Hennes onkels oväntade återkomst från York hade icke åstadkommit någon särdeles sinnesrörelse hos C. äre, Medan hon stod vid fönstret i frukostrummet och utströdde säd åt en flock höns, hennes pensionister utanför dörren, hade vagnen visat sig och just som hon bemärkt detta, återvände, medan hon lugnt fortsatte sin syssla, mrs Carruthers, som gått bort för en half timma sedan, men så blek och med ett så omisskänneligt uttryck af förskräckelse i sitt ansigte, att Clare såg förvånad på henne. — Din onkel har kommit tillbaka, sade hon. Jag befinner mig ej väl och kan icke gå honom till mötes. Gå ned till dörren, Clare, och säg honom att jag icke mår bra och ännu är ione på mitt rum. Gå, kära barn, dröj ej ett ögonblick. — Ja, gerna, svarade Clare, i det hon aflägsnade sig, men — — En annan gång skall jag säga dig hvad som fettas mig, men gå nu, gå, sade mrs Carruthers, och utan alt ha erhållit någon närmare förklaring, aflägsnade sig Clare. Hon hade sett vagnen vid en krökning i allgen ;