Göteborgsposten – 3 januari 1868, sida 1

varit fullkomligt sjelfviskt. Der står du som ett mönster i aktning och rikedom och detsamma uttrycket för tyranni. och stolthet! Der står du — och du gifto dig med min vackra mor, då hon var fattig och då hennes son behöfde allt hvad hon kunde gifva honom och mer till; och du skänkte henne rikedom, ett ståtligt hus, förnäma vänner och ditt icke särdeles berömda namn, och allt hvad hon i verlden kunde önska sig med undantag af det enda hon verkligen önskade och det enda, för hvars skull hon, som jag tror, gifte sig med dig. Det är naturligtvis din niece, den dyrbara arfvingen, den rika och rara unga damen, som har en plats i ditt hus, hvarifrån hans frus son är bannlyst. Det är arfvingen, som sannolikt icke vet att jag finnes till. Det skulle icke förundra mig, om han befallt min mor att förtiga denna förnedrande omständighet. Nå, hon är helt säkert en älskvärd varelse; hon ser åtminstone så ut. Men hvar kan min mor vara? Ä Han närmade sig föustret. ännu mer, han vågade till och med ett ögonblick hälla sitt ansigte tätt upp mot rutan under det ban oroligt blickade in i salen. Hvar är min mor? tänkte han. Min Gud, om hon visste att jag står här och fryser! De klara tonerna af en skön musik nådde hans öron, ett ljushaf strömmade ut från balsalen, grupper af dansande hvirflade förbi honom, han såg de böljande drägterna, hörde frasandet af sidenklädningarne, ljudet af glada röster och klingande skratt, och då och då, när ett eller annat par lemnade dansen och närmade sig fönstret, mötte ett ungt, vackert ansigte hans blick och dess ungdoms och