Göteborgsposten – 3 januari 1868, sida 1

JCLuIVAI :1U111 4 nef OO Å ANN — D samhet hos den lika energiske som intelligento egaren, som törtjenar allt erkännande. Ännu en sak väckte der min beundran. Fastän skogstillgången är vida öfver behofvet, befordras skogens återvext med stor omsorg. Årligen planteras stora falt, som blifvit afröjda, med barrträdsplantor, en åtgärd som visserligen är ganska kostsam, men ändå mera gagnande. Markligt var att de sålunda planterade fälten icke voro inhägnade, hvilket, enligt hvad erfarenhet gifvet vid handen, icke heller är behöfligt. Kreaturen hade alldeles icke un er betningen angripit de späda plantorna, utan lemnat dem fullkomligt orörda. Orsaken härtill var utan tvitvel den, att kreaturen, som icke få utsläppas förr än betet växt till, icke drifvas af hungern att angripa de unga barrträdens skott. Till sist vill jag nämna, att Finspongs egare lifligt intresserar sig för folkundervisningen, och att på egendomens vidsträckta område flera förträffliga folkskolor äro anlagda. Då en af hufvudstadens större folkskolor för några år sedan skulle sättas i gång, engagerades dertill den utmärkt skicklige läraren för Finspongs förnämsta folkskola. Sedan han fullgjort sitt kall återvände han till sin egen, sow i ordets fullaste bemärkelse är en mönsterskola. Om jag icke misstager mig uppgår egarens till Fmspong vunderhafvande, eller om detta uttryck icko ackommoderar, den personal, som genom hans omtanka och energi har sin utkomst, till mellan 3 å 4,000 personer! Ryktesvis berättas, att regeringens förslag till försvarsväsendets reorganisation konmer att innehålla följande hutvudsakliga bestämmelser: indelta armen bibehålles såsom stamtrupp för tre åldersklasser af beväringen med förlängd öfningstid; i reserven skall ingå den beväring, som fullgjort sina vapenöfningar i förening med stammen, och de frivilliga skarpskyttekårerna skola utgöra kärnan i landtstormen. Så ungefärligen säges förslaget vara uppgjordt. Jag har hört eakkunniga personer yttra mycken belåtenhet med krigsministerns arbete. Kommer nu an på, huru det smakar våra riksdagsmän. Antagligen skall det af åtskilliga förkastas, såsom alldeles för dyrt, at andra åter derföre, att genom beväringspligtens utsträckning beframjas det hvita slatveriet och af andra slutligen derföre att den frivilliga folkbeväpningen (skarpskytteväsendet) icke uteslutanda tagits till grundval för den nya armåorganisationen. Den af regeringen nedsatta rustoch rothållarekomiten, som tills dagarne före jul arbetade med stor ifver, och som efter en kort hvila under julhelgen åter börjar sina arbeten d. 9 d:s, kommer att framlägga en mängd bögst intressanta fakta, som torde för ganska många blifva särdeles öfverraskande, för åtskilliga till och med oangenäma. Sålunda torde den allmänt rådande föreställningen, att Carl XI:s ofta omtalta knektekontrakt — indelningsverkets i grundlag — skall i flera fall vara lindrigars än de skyldigheter som nu åligga rusthållen, bevisas utgöra ett stort misstag, och vidare att de förmåner som blisvit tillagde rustbållen ii de allra flesta fall fullt uppväga rustningsI skyldigheten, så att om den senare afskalfas i och de med ett gemensamt namn kallade hästI räntorna indragas till kronan, så göra rustnållshemmanens egare derigenom en ganska i betydlig törlust. i Det är otvifvelaktigt, att om de rusthållaro inom Österoch Westergötland, der kavalleriet fått sitta af och der de (rusthåli larne) nu erlägga vakansalgift, hade haft kunskah om det resultat hvartill den ofvannämni da komitån har kommit, så skulle de med belåtenhet antagit regeringens nyligen gjorda ; anbud om prolongation af vakanskontrakterna, i mot en förhöjning i vakansafgiften, istället tör i att detta anbud nu nåstan allmänt förkastats. I Sannolikt är, att riksdagen, om icke genast j så åtminstone då vakanskontrakterna tillända! löpa, kommer att indraga hästräntorna och förvandla rusthållsskyldigheten till roteringsskyldighet, såsom förhållandet redan är inom Bo huslän der kavalleriet indrogs. Men derige i i näm ha de ofvannämnda rusthållsegarne ådra