Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

Medan han talade hade han sprungit till sidan och stol nu tryckt emot den aflöfvade häcken under det en vagn med skimrande lyktor och frustande hästar rullade så tätt förbi honom, att den nästan vidrörde hans arm. Kusken hörde lika litet hans utrop som betjenten, hvilken nästan dold i sin reskappa sof på baksätet. Ett ögonblick derefter rullade vagnen bort, men seende betjentens tillståud hade fotgängaren svingat sig upp på fotsteget bakpå, hvarest han icke endast fick skydd mot den skarpa vinden utan tillika en lättnad på sin vandring. Han kröp ihop der och höll sig med båda händer fast bredvid den intet anande betjentens ben, hvilka medan deras egare sof togo sig helt hjelplösa och komiska ut, slogo emot hvarandra hvarje gång vagnen gick öfver någon fördjupning i vägen, stundom skildes åt och bildade ett oöfverskådligt svalg i ett histtäcke, som han hängt öfver dem, för att vid nästa skakning under en stark sammanstötning åter komma i beröring med hvarandra — och der blef han sittande tills vagnen stannade och kuskens höga rop: Portvaktare! förmådde honom att stiga ned och undersöka omgifningarne från den sidan af vagnen, som var längst bort från en viss upplysning och trängsel i hvilken de kommit in. Ty på den andra sidan af vagnen och midt emot den resande låg ett gammaldags portvaktarehus med ett flämtande ljus i dess små fönster och alla dess tusende af murgrönan omgifaa blad skimrade i vagnslyktornas sken och glada ansigten visade sig utanför dess dörr. Midt i samlingen stod portvaktarens knubbiga hustru, hvars vackra rödletta ansigte lyste at idel glädje; och der stod hennes ljushåriga