Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

a innehar hatt hot gilla de våldsbragder, med hvilka fenierna gilva sig en så sorglig ryktbarhet; men man kan lätt förstå den till förtviflan gränsande stämning hos irländarne, hvilken möjliggjort bildandet af denna vidt utgrenade och farliga sammansvärjning. Med skäl sjörjer en fransk tidning: Skulle det icke vara på tiden att afväpna de rasande genom att lyssna till de giltiga och billiga anspråken? John J right fordrar äfven, att minsteren skall afbjelpa irländarnes rättvisa klagomål. Engelsmännen borde erinra sig deras egen skald Byrona ord: Se, upproret reser sitt förfärliga hufvud och visar sig för oss i skepnaden af en de döda hämnande Nemesis; det skall tillväxa, tills den djupa ÅShannon— skalden säger Indns — öfversvämmar med en purprad syndaflod och utkrätver sin länge innestående fordran af saxiskt blod. Sålunda skolen j omkomma! Då Pallas törlänade eder fria mäns rättigheter, förbjöd hon eder att göra slafvar! Preussen bemödar sig om att smälta, hvad det redan slukat och gapar med rofgirig blick elter mera. Det synes ännu icke uppfatta sin mission att uppgå i Tyskland. Men ideen skall i detta fall vara mäktigare än dess egoism, och förr eller senare skall det ske, för att gifva Tyskland frihet och det öfriga Europa säkerhet. Ännu står Preussen såsom ordvrängare med ett ouppfyldt löfte på sitt samvete: Dess iklädda förpligtelse att återlemna Danmark Nordslesvig är fortfarande icke honorerad. Den moraliska lumpenhet, som ligger i denna ovilja mot att medgifva en svagare grannes rätt, har satt en smutsfläck på Preussen, hvilken det icke skall kunna aftvå. Kanske skall denna sak, omfattaude blott en ringa landremsa, en gång bli den gnista, som tänder verldsbranden. Den är Preussens Achilleshäl; och Danmark skall, vi äro derom förvissade, förr eller senare komma till sin rätt. Det skall lända Preussen till skam, om det måste tvingas att hålla ett gifvet löfte. Ett dylikt. sviker ej en hederlig man. Hvad vårt eget kära fädernesland angår, har det förflutna året i mer än ett hänseende varit en pröfningens tid. Hungersnöden har hemsökt flera af våra provinser och dess trogne ledsagare, den dyra tid an, gistar i alla landsändar, under det att nande och industri genomgå ett vanmaktstillstånd. Föga omsattuig ILrauloder ringa acbete vok dermeå mA skade inkomster, hvarigenom det dyra brödet blir ännu mera svårköpt. I de provinser, der frosten icke härjat, är å landsbygden ställumgen deremot bättrad, hvartill just den dyra tiden bidragit. Städerna och deras arbetsklasser hemsökas isynnerhet af denna tunga; men det finnes en lycklig. elasticitet i den svenska karakteren. Ba nyttig sparsambetsanda har inträdt och den redan i fjor vaknade insigten yttermera stadgats, neml. att endast arbete och dess afkastning utgöra en nations såväl som individens naturliga egendom, Det är till den egna kraften man sålunda hänvisas, i det man väl vet, att de till improduktiva ändamål använda summorna endast öka den enskildes säväl som nationens behof af att ytterligare anlita denna kraft, om man vill frigöra sig från ett beroende tiilstånd, hvilket ej kan verka annat än nediryckande på uationalandan. Det är just på medvetandet om sanningen af dessa enkla satser, som den stora rörelse ytterst stödjer, hvilken betecknas med namnet arbetaresrågan. En gång klart insedda, skola denna rörelses principer vinna den största tillämpning i så äl land som stad och omskapa flera förhållanden. Den skall bidraga till att minska det i vårt land till en förderflig ytteriighet drifna begagnandet af den så kallade konsumtionskrediten, genom hvilken ett ihåligt och tomt lefnadssätt befrämjas, det der genom den s. k. landthandeln å landsbygden gjort så mycket ondt; denna rörelse skall vidare komma att gitva en måktig lyftning åt den Ullla industrien, hvilken nu befinner sig i ett aftynande tillstånd och sålunda sprida välstånd inom nu armodsfulla hem; den skall befrämja bildningens allmän— hbtee