Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

kom upp på höjden af den backe, som bäraren omnämnt, och som han igenkände på det ensamma träd, hvars grenar svajade öfver honom i aftonens kalla vind, hörde han en aflägsen kyrkoklocka, hvars slag skarpt och klart genljödo genom den stränga vinterluften, slå tio. Han stannade, räknade hvarje slag och skyndade ännu hastigare åstad under det han mumlade för sig sjelf: — Klockan är redan tio! Jag måste skynda, eljest torde de alla ha gått till sängs. Det måste vara en särdeles aktningsvärd man, den gamle Carruthers, efter allt hvad jag kunnat få veta af min mor och det obetydliga jag sjelr känner om honom. Tjenstfolket kallas upp till aftonbön och allt tocke der. Det är ingen möjlighet att få träffa henne, om jag icke kan låta henne veta att jag är der, innan de börjat sin bönförrättning. Ett glas kallt vatten och en ljusstake, så snart de äro öfver, en kyss till Missy, Gud vilsigna er allesammans och så till sängs. 0 hvilket lif! Och likväl ha sådana slynglar pengar, och gamle Carruthers kunde gifva en anvisning, som kunde komma en att vattnas i munnen. Kunde? Ja, men han gör det inte och aldra minst när det var jag som bad honom derom. Ba, ba, förtappadt får eller någonting sådant. Ja, här är ett stackars förtappadt får, en vagabund, för hvilken stormen icke har det ringaste medlidande. Den tränger igenom mig som en knif. Det är visst ett värdshus i närheten och när jag fått några fyrkar af min mor skall jag gå dit och ta mig ett glas varm punsch, innan jag lägger mig. Håll ur vägen, din slyngel, deruppe! Hvad tjena dina lyktor till, om de inte visa dig folk på vägen?