Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

ett litet af trä uppfördt vakthus, hvarest han, omgifven af oljekannor, smörjburkar, smutsiga torkviskor och kullslagna skottkärror, började att laga siva skor med ett stycke bleck och några stift, medan stationsinspektoren tog i tu med sina räkenskaper, som frampressade svetten på hans panna, och sammanlade hvad han kallade tutalsumman af en drift på tvåhundra sextio oxar befraktade efter så och så mycket per hufvud. Stationsinspektoren hade rätt. Vintern, som på senare åren lemnat sitt bistra utscende och alldeles tillintetgör väderspåmännens förutsägelser i de illustrerade tidningarne om julen, hade lemnat Januari med en kall och fuktig väderlek, men åter inträdt i början af Februari med sträng köld, som efter hvad man hade skäl att förmoda skulle komma att fortfara. Den bottenfrusna vägen knarrade likväl under den främmandes turna stöflar, under det han med lätta och snabba steg skyndade bortåt. Den friska och skarpa luften som strök bortöfver den öde ängen genomträngde så hans tunna kläder, att han erfor en verklig frosskakning och stannade ett ögonblick för att slå sig i sidorna med händerna på ett så tafatt sätt, att man måste tro att han laldrig varit vand dervid. oaktadt han bemödade sig att atterhärma en och annan rörelse som han sett. Derpå skyndade han vidare med korta och snabba steg, som voro helt olika den öfvade fotgängarens raska gang, stapplande fram öfver de frusna hjulspåren, slintande på de isbelagda vattengroparne och då och då stannande för att hemta andan eller trycka sin hand mot sitt högt klappande hjerta. I det han tog utaf vid slutet af ängen och