Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

— — — — Det verkliga sociala framåtskridandet beror af det moraliska framåtskridandet, eller rättare de utgöral båda blott ett och samma identiska framåtskridande. Men hvarje moraliskt framåtskridande är ingenting annat än en utveckling af den upphöjda kärlek, som, i det den förenar oss med Gud, förenar 088 med våra bröder genom bandet af en gemensam lefnad, en mäktig sympati, hängitvenhetens och uppoffringens moder, d. v. s. genom det som man kan tänka sig mest motsatt allt, hvad det enda ordet politik väcker till lif inom själen. Och derför skulle religionen, som i sjelliva verket endast är den högre kärlekens gudomliga lag, icke kunna sorenas med politiken, utanjatt genast komma i omedelbarlstrid med denna, om hon vill törblifva fri och ren, eller bli förskämd och förslafvad af densamma, om hon underkastar sig de vilkor, som äro oundgängliga för en dylik helig alliana. Det är så. Påfven vill dock upprätthålla denna allians, som han Sjeli nu representerar, och han omgifver sig med främmande legoknektar, för att försvara sig med svärd mot en nation, som längtar efter enhet. Han låter dessa legoknektar, beväpnade till tänderna och understödda af en främmande makts trupper, slagta de nästan värnlösa skaror, som samlats under Garibaldis fana, men redan voro på återtåg. Och striden vid Mentana skall bära ett blodigt vittne i historien om, huru påfven läser bibeln, då han kunnat så tolka dens ord, hvars vikarie han är: Stick ditt svärd i skidan; ty alla de, som taga till svärd, skola med svärd förgås. Ju längre denna påtvens kamp för det verldsliga väldets gyckelbild fortgår, desto mera undergräfves hans egen betydelse. Påtvedömets styrka är dess svaghet. Mot den påträngande materiela styrkan borde det blott höja andens vapen. Dess veridsliga fall skulle vara dess andliga seger. Nu kämpar det af alla materiela krafter för att skyla sin nakenhet och dess motståndare äro beslutna att hädanefter blott begagna emot detsamma moraliska vapen. Tidsandan vet sin styrka. De frisinnade kunna leende åse den gamle förblindade påfvekonungens ifver. Han skall dock till sist nödgas böja nacken för den moderna bildningen och sälunda bekrälta sanningen af ofvanstående sats: de, som taga till ) svärd, cCkala med svärd förgås, Det verlds kliga påfvedömet skall falla till stoft. Det är blott en tidsfråga. Och det andliga påfvedömet skall följa i dess spår, ty tiden nivellerar på alla områden, det religiösa såväl som det sociala. Den vill en fullständig reformation, och denna innebär en obegränsad religionsfrihet, hvilken återigen har till förutlsättning menniskoruas aktning för hvarandras tro, och denna ödmjukhet i vår tro, som höfves oss, stackars kryp på det stofigrand i verldsalltet, man benämner Jorden, hvilka intet känna af Guds rådslag och borde framför allt vakta oss för att skrifva Honom lagar, som sjelf är lagen och för hvars ögon alla dessa såväl katolska som icke-katolska påfvar, hvilka vilja uppställa sin ofelbarhet som en dogm, äro sorglustiga bevis på mensklig fåvitskhet. Tiden nivellerar, sade vi, den skall nedrifva gränsskälen mellan de olika kulterna och en gång skapa denna upplystande harmoni, mot hvilken Pius IX nu täfängt arbetar med både händer och fötter. ) För påfvedömet har verlden varit nära att för en tid förgäta de politiska händelsernas utveckling annorstädes, hvilka isynnerhet utmärkts af franske kejsarens bemödanden om att upprätthålla den europeiska freden, fastän hittills alla hans begagnade medel svikit och det nu redan för länge rådande osäkerhetstillståndet alltjemt fortfar. Det förflutna året har ytterligare lagt i dagen, huru skör den tråd är, som håller freden vid makt. Kejsaren inbjöd hela verlden till denna moderna fredsfest, som betecknas med namnet allmän verldsutställning. Men Bismarck, som gjort till sin uppgift att pikera Frankrike, var nära att bringa planen till intet genom den luxemburgska frågan, Kriget stod för