Göteborgsposten – 25 februari 1867, sida 1

uppsöka Maria och fann henne då hon återvände hem. Han lyfte på hatten med ett behagligt småleende på sitt vackra ansigte, skakade händer med henne och gick framåt vid hennes sida. Vid detta kanhända föga lämpliga tillfälle anhöll han om hennes hand. Hennes svar var nekande, lågmäldt och något tvekande; ty Maria tyckte verkligen mycket om lord Danc såsom bekantskap betraktad och ville icke göra honom ledsen. Naturligtvis framställde han med ännu mera ifver sin begäran, och nu talade hon mera bestämdt. — Säg mig, hvarför ni ger mig nej! bad han i sin missräkning. — Det är verkligen icke något särskildt skäl dertill utom att jag — att jag icke tycker tillräckligt mycket om er för att bli er hustru, svarade hon med en pinsam rodnad. — Ah, jag ser, jag har talat för tidigt, mamlade han, till en del för sig sjelf. Nåväl Maria, vi skola låta saken hvila för en tid. Har ni sett er bror denna morgon? Vet ni hur han mår? — Jag mötte Sally, deras piga, just nyss, och hon sade att hennes herre och fru mådde väl, svarade Maria, men talade med tankspridd min. — Det är således icke sannt att han är sårad? — Hon vände sitt förvånande ansigte mot lord Dane. Han såg huru oförsigtig han varit. — Sårad? — Jag hörde det. Det var utan tvifvel en oriktig uppgift. ,