Göteborgsposten – 5 oktober 1866, sida 1

Han höll ännu vexeln på de 10.000 francs i handen, vred och vände den åt alla håll; han satt så att säga och luktade på den och slök den med ögonen utan att kunna göra sig reda för dess tillvaro. om han plötsligt blifvit egaro af de gyllene frukterna i hesperidernas trädgård, kunde han ej ha blifvit mera förvånad. I början nådde hans bordskamraters utrop och lyckönskningar blott som ett förvirradt mummel till hans öra. Men då man gick öfver från anmärkningar i allmänhet till bestämda fordringar på honom, då han hörde att man fordrade de tre francs man lånat honom tillbaka med fabelaktiga räntor, så lyftade bokhallaren instinktmesigt hufvudet i vädret som tecken till att han motsatte sig denna oblyga fordran. Hur rik han också blifvit, kunde han dock ej få i sitt hufvud, att man kunde betala tretio francs i räntor för tre franes som blott varit lanta i tjugofyra timmar. — Hvad vill det säga? Vill Naigcot frångå sin skuld? Vill han neka att betala? frågade en af studenterna i nästan hotande ton. Alla reste sig. De gamla affallna pensionärerna i den borgerliga pensionsanstalten utvecklade ett ögonblick nagon kraft för att sluta sig till de unga personerna, och Buncaud ryckte med föraktlig mine på axlarne. — Ett ögonblick, mina herrar och damer,