Göteborgsposten – 5 oktober 1866, sida 1

5 NLOtCO; — —— 2Ws——— — representerade något, som syntes vara en fullkomlig omhvälfning i sjökriget. På den tiden kände man ingen tyngre kanon än 68-pundaren, och äfven då tanken på att öka kanonernas kaliber började att vinna insteg, trodde man att 68-pundaren var den största kanon, som kunde begagnas till sjös. Då det dessutom var kändt, att La Gloire var ointagligt för sådant artilleri, följde deraf, att intet träskepp eller ingen samling af träskepp kunde hoppas att stå emot ett pansarskepp. Viha inskränkt tillämpningen af dessa anmärkningar till Europa, alldenstund amerikanarne både i afseende på skepp och kanoner töljt en helt annan grundsats. De hade verkligen infört kanoner med 90-pundiga kulor i sin örlogstjenst, men å andra sidan hade de förkastat uppsinningen al pansarsartyg, oaktadt denna blifvit tydligt framlagd för dem. — Emellertid ha våra tankar om kanoner för örlogstjenst blifvit förändrade, och resultatet är, att ehuru pansarfartyg vida starkare än Le Gloire nu blifvit byggda, så finnes det icke ett species af dessa skepp, som kan anses osårbart. De olika teorier och förbättringar, som fört oss till dessa resultat, äro högst märkvärdiga. Den mest naturliga och gröfsta uppfattningen af kraft uttryckes helt enkelt af storleken, och man kunde också med skäl antaga att, då de öfriga vilkoren voro lika, den största kanonen skulle vara den bästa kanonen. Men storlek medförde tyngd, och tyngd i en sjökanon var ett allvarsamt fel. Amerikanarne voro de förste som skiljde på dessa vilkor och sökte att konstruera en kanon, som skulle kasta en större projektil utan att sjelf dertör blifva proportionsvis större eller tyngre. Detta var Dahlgrenskanonen. Den atsköt, såsom vi ha sagt, 9-pundiga kulor, och likväl var dessa kanoners vigt 1,000 skålpund mindre än våra 68-pundares. Men detta var icke den enda egenskapen hos de amerikanska kanonerna. Deras artillerister förlitade sig på tyngden hos kulorna för att kunna göra dessas hastighet jemförelsevis mindre, hvarigenom samma offekt enligt teorien frambringades, och de kunde följaktligen förminska sina krutladdninsar. Miantonomoh t. ex. begagnar mindre krut för sina 446-pundiga tornkanoner än som begagnades i de 250-pundiga, med hvilka nyligen gjordes försök vid Shoebury i England. Amerikanarnes system var konseqvent alltige nom: de fästade sig blott vid storleken. De litade ensamt på tyngden af sina kulor, ehuru lessa framkastades med ringa hastighet, för att krossa den skottafla som befann sig framför dem. Deras projektiler hade jemförelsevis söga genomträngande kraft, men de hade betydlig skottvidd och skakningen af kulans stöt ansåds tillräcklig för ändamålet. De gjutna 15och 20-tumskanonerna voro följaktligen icke afsedda för starka krutladdningar och behöfde således icke heller den styrka i materialet som i England fordras. Vi engelsmän å vår sida skredo, ehuru med mindre tillförsigt, framåt i samma riktning och ökade kalibern och vigten af vårt artilleri. Men vi fordrade alltid genomträngande förmåga och ansågo en kula oduglig om den icke genomträngde skottaflan. Amerikanarne skulle ha varit belåtna med att medelst kulorna hamra påd skottaflan, lösslå alla dess skrufvar och lemna den i ett sådant tillstånd, att om den vore bredsidan på ett skepp, detta troligen snart skulle gå till botten. Vi deremot begärde att kulan skulle gå alldeles igenom skottaflan och så att säga intränga på däcket om ett sådant befunnes bakom densamma. Följden var, att vi begagnade större krutladdningar, ehuru med lättare kulor, och följaktligen tvingades förfärdiga kanoner af större styrka. Vi vågade icke använda gjut