Göteborgsposten – 22 februari 1866, sida 1

Article Image
ton, Bonde och Stedingk. Men talaren uteslöt frih. Bondes efterträdare och frih. Stedingks föregångare, hr Hyltän-Cavallius. Både rättvisa och grannlagenhet hade bort förbjuda honom det. Den senare hade äfven förtjenster, som rätt väl kunnat erkännas, och frih. Stedingk skall tvifvelsutan villigt medgifva, att i den exempellöst stora framgång, som hans chefskap lemnat, har hr Cavallius ej ringa andel, ehuru vid fördelningen af törne och lager hr Cavallius endast fått törnet på sin del. Hr Forsbergs ingalunda oafsigtliga glömska innebär både en orättvisa och en feghet. Om tramför hr Forsbergs namn hade prålat ett litet von eller af, så hade det åtminstone varit förklarligt hvarföre parvenyen Cavallius namn blef utelemnadt i chefslängden; men nu tillhör hr Forsberg lika så väl som hr Cavallius medelklassen, liksom de allra flesta för hvilka den förre höll sitt tal. Var det åter frih. Bonde till behag och med kunskap om att ingen regent älskar sin efterträdare, som hr Forsberg uteslöt Cavallius, så tror jag att friherren ej misstyckt om den förres namn gått öfver talarens läppar, då friherren fick den oskattbara äran och förnöjelsen att under frih. Stedingks förfallolösa bortovaro hålla ett glödande tal med den vanliga svadan. Frih. Stedingk afreser snart till Madrid för att såsom svensk-norsk minister aflemna sitt kreditivbref, men återvänder derefter för att tills d. 1 Juli fungera såsom teaterchef. Man antager att hans efterträdare blir öfverstelöjtnant af Edholm. Om chefskapet i dennes hand blir lika lyckosamt och för innehafvaren lika angenämt, som fallet varit för frih. Stedingk, är mer än tvifvelaktigt, ty publiken är mycket nyckfull. Sedan hr Olof Strandbergs flesta roller öfvertagits af andra sujetter, har han beträdt en ny bana — som publicist. Han är nemligen en nitisk medarbetare i Posttidningen och kan derigenom komma i tillfälle att sjelf blifva teaterrecensent, efter att förr ha varit den recenserade. Allt emellanåt kan den prohibististika fraktionens skrifkunnige vän icke afstå från nöjet att fortfarande rida spärr mot eden olycksbringande franska traktaten. Må man ej förneka honom och hans trosförvandter ett så oskyldigt nöje, till vederlag för de så grymt gäckade förhoppningarne. Jag lemnar derhän med hvad tillfredsställelse han mottagit underrättelsen om desfrån flera franska ångfartygsbyggare ankomna förfrågningar dels om priset på svensk ångfartygsplåt och dels på beloppet af de partier som af nämnde vara kan lemnas under detta år. De förordningar som frih. Gripenstedt utarbetat och som nyligen expedierats, samt den kungliga propositionen som nyligen till Ständerna aflåtits, allt i syftemål att befordra ej blott en systematiskt ordnad skogshushållning atan äfven ett verkligt jordbruk i Norrland, nafva — så säges det — åstadkommit först väpnad, sedan harm bland ett stort antal af horrländska sågverksegare. Fråga har väckts pm en stormlöpning mot dessa författningar, ch till uppslag derföre har valts den inträfande arbetslösheten, hvilken nu skall uppgitras härleda sig från nämnde författningar, ehuu det är påtagligt att den i alla fall inträfat såsom en naturlig följd, dels at den oförlelaktiga trävarukonjunkturen, och dels af den ångvariga blidvintern. Emellertid är det obetridligt att finansministern genom de ofvan ntydda författningarne satt en gräns för den lycksbringande skogsförstöringen och deremte kraftigt befordrat både jordbruket och olonisationen i Norrland, efter principer som ist på grund af sin stora enkelhet äro utörbara. — — — — — — — —

22 februari 1866, sida 1

Thumbnail