Göteborgsposten – 22 februari 1866, sida 1

Då tjenaren gått, vände han sig till vicomten och yttrade i en ton af törvåning: — Hvad kommer åt er? I hvilken ton ni nyss talade till mig! — Och ni då, för tusan! Hvarför talar ni med mig om er kardinal? — Min kardinal ... anmärkte Renaud; han är ej mer min än er... — Nå hvad skall det då tjena till att besöka honom? År det för att smickra honom? för att få någon anställning? — Hvad har gifvit er anledning förmoda att jag skulle ha ett så egennyttigt motiv? — Ingenting, det förstås, sade de Puylaurens i samma häftiga ton, men det är då också .... — Fortsätt, inföll Renaud då han såg att hans vän tvekade om han skulle fullborda meningen eller ej. — Ni inser då ingenting? utbrast slutligen de Puylaurens. — Hvad menar ni? Hvad vill ni jag skall inse? frågade den unge officern naivt. — Att Richelieu slår under sig kronan och makten, att konungens myndighet är lika med noll, med ett ord att det är denne fördömde kardinal som regerar, och att det är en sak som på det djupaste bör gräma hvarje loyal och konungen tillgifven ädling! — Huru skulle jag kunna inse det? invände Renaud. Jag kommer till Paris från djupaste landsbygden, okunnig om hemligheterna i en politik hvarom jag ej