— IIvart gå vi? frågade han. — Till hertiginnan de Chevreuse, der redan grefve de Chalais befinner sig och der Monsi ur bör vänta 0ss. — Låtom oss gå! sade Renaud beslutsamt i det han fattade vicomtens arm. XI. Hvari Blanchees och honnes fars karakterer framträi klararo dager. Renaud återkom ej hem till sig törrän långt fram på aftonen. Han hade ej det småleende och sorglösa utseende som var honom vanligt; hans panna var mörk, hans läppar sammantryckta och djupa bekymmer tycktes uppröra hans minne. Knappt hade han uppnått sitt rum förrän Michel intann sig hos honom. — Jaså, det är du. Hvad vill du mig? frågade Renaud. — Det har varit eh storväxt, mycket guldprydd herre här och frågat efter er, monseigneur. — Ah! utbrast Renaud i det han upplyfte hufvudet. Hvem var han? Hvad sade han? — IIan sade att han var kapten vid hans eminens garde och tycktes vara mycket bekymrad öfver att ej träffa er samt uppmanade mig att bedja er ovilkorligen besöka kardinalen i morgon. Michel hade uttalat dessa ord med en hastighet som