Göteborgsposten – 3 februari 1866, sida 1

— ——— KET vaktas af minst ett tjog af äldre och isynnerket yngre bettlande personer. Hvems är nu felet: Jo, i en viss och icke ringa grad dens, som ger åt dessa allmose-tiggande och sålunda närer och underbläser lusten för tiggeri, dag drifveri och sysslolöshet, men i första rummet den myndighets, som eger att vaka öfver att dylikt oskick icke får existera. Utan att hvarken behöfva bli ansedda som hjertlösa eller klandersjuka, tro vi oss tryggt (och tryckt!) kunna påstå, att om polisen i detta hänseende till punkt och pricka uppfyllde sin skyldighet, allmänheten skulle besparas såväl den nedslående anblicken som frestelsen till en, i de flesta fall mera skadlig än gagnande välgörenhet. En annan sak, ännu obehagligare att röra i, eller samma myndighets uppsigt öfver renhållningen, torde dock vara förtjent, äfven den, at sin egen visa. För att nu pro primo tala om dessa smånätta ättehögar, i hvilka en fullvuxen mansperson (de stackars qvinnorna ännu längre!) med lätthet kunna klifva i ett godt stycke öfver smalbenet, och som innehålla en olla podrida, hvilken hvarken låter tänka eller beskrifva sig, huru kan det väl vara möjligt, att dylika smutspyramider kunna ligga qvar ifrån den ena aftonen till den andra, och detta i det för sin snygghet så mycket omtalade Göteborg? Huru kan det inre af de utmed kajerna placerade kurarne få tortfarande förblifva i ett skick, som kommer dem att ovilkorligen befordra, hvad de äro ämnade att förebygga eller osnyggheten? Huru kan slutligen det, isynnerhet under den närvarande väderleken, i sanitärt hänseende ytterst betänkliga och i högsta grad vämjeliga skick, hvari vissa gårdar inom sjelfva staden befinna sig, ha kunnat undgå vederbörandes uppmärksamhet? Ezempla sunt odiosa och i närvarande tall alldeles icke inodorata, men vi kunna likväl icke neka oss att anföra åtminstone ett bevis för vårt påstående. Den som skulle finna sig hugad att taga i ögnasigte huru långt toleransen i detta hänseende kan gå under den nuvarande regimen, han behagade kasta en blick på det stillebensstycke, (hvari en viss målare af flamändska skolan skulle funnit ett präktigt motiv för sin mera sanna än behagliga pensel), som den icke särdeles stora, men så mycket mera innehållsrika tomten, stötande intill huset n:o 6 å Kronhusgatan erbjuder. Vi vilja icke försöka att ingå i någon detaljerad beskrifning öfver taflans mång saldiga, lika mycket i ögat som näsan fallande pointer, alltnog, der finnes en hel hop smått och godt och — entråen är fri. Genom den ständigt öppna porten kan gårdens idylliska anordning omöjligen undlalla en förbigående vanlig menniska, lika litet som den kunnat undfalla den poliskonstapel, som dagligen och stundligen mäste passera törbi ingången till detta sannskyldiga paradis för trikinepidemiens enda upprätthällare — svinen. Men lemnom dessa bedröfliga saker, hvilka vi anselt det vara vår pligt att påpeka, oaktadt vi hysa föga hopp om att dessa, som hvar och en säkert medgifver, befogade och välgrundade anmärkningar skola hafva den åsyttade och välbehöfliga verkan. Den behornade bonden, som under veckans lopp spatserade in i denna tidnings spalter, har föranledt många gissningar, funderingar och utläggningar, och på tviflare och klentrogna har icke funnits någon brist. Saken lär emellertid fullkomligt förhålla sig som berättaren förtäljer, och en spekulativ person på platsen säges redan ha afrest till ort och ställe för att taga fenomenet i betraktande, beredd, som det säges, att erbjuda den så öfverflödigt utrustade att mot en lämplig ersättning föra honom med horn, hull och hår till Newyork, tsistsn—————————N NERE XXX AR