Göteborgsposten – 3 februari 1866, sida 1

erre Trochu, fram och ater på golfvet i det rum dit han hade blifvit invisad. Han hade kastat vårdslöst på bordet sin stora gråa filthatt, och hans lockar, långa, svarta och silkeslika, nedföllo på hans breda skuldror. Hans blick var öppen, hans ansigte intagande, men man liste i detsamma en djup ledsnad. Han stannade då han fick se Pierre Trochu. Det är ni, frågade han, som rår om detta hus? -— Ja, nådig herre, svarade Pierre nagot förlägen öfver den okändes närvaro äfvensom at elegansen och rikedomen i hans drägt. . — Jag känner er icke mer än ni känner mig, min hederlige man, återtog ryttaren; men ni ursäktar väl att jag besvärat er då jag säger, hvilket skäl som fört mig hit. Pierre rullade fram en stor fåtölj, i hvilken han bad adelsmannen att sitta ned. — Tack, svarade denne, jag har nu i fyra dagar sutit i sadeln, och har intet emot att stå något litet på mina egna ben, om ni tillåter. Ja, fyra dagar, och ehuru detta knappt kan intressera er, så vill jag säga, hvarföre: En adelsman af mina bekanta har försvunnit sedan fem dagar tillbaka. Jag oroade mig i början ej deröfver, tills säkra underrättelser gåfvo vid handen att han blifvit sårad, genom en händelse eller på annat sätt, i närheten af Vincennes. Jag har sökt efter honom, jag har gagnlöst genomströfvat nejden, frågande bönderna, klappande på alla dörrar och utlofvande en hederlig vedergällning till den som kunde lemna mig underrästelser. Men jag har