Göteborgsposten – 3 februari 1866, sida 1

ända hittills icke lyckats. Jag hade beslutat att bogifva mig till villemomble och red ät detta håll, då jag fick se ert lilla hus. Jag inträdde utan krus, och jag förnyar nu hos er mina frågor och mina löften. Mar ni hört talas om eu dylikt äfventyr? Under det adelsmannen talade hade Madeleines ögon icke lemnat hennes man, hvilken hon tycktes med oro betrakta. — Minsann, herr adelsman, svarade Pierre i eftertänksam ton och med en något tvungen naivetet, jag är ledsen öfver att icke kunna vara er till någon nytta, men jag vet ej hvad ni menar. i Adelsmannen betraktade honom skarpt. . : — Var till en början öfvertygad, och jag kan gitva jer mitt ord derpå, att jag hyser dot lifligaste intresse för denne unge man. — Ah! det är en ung man? afbröt Pierre. — En ung man som jag har att tacka för lifvet, fortfor ryttaren, och till hvilken en hög herre äfven har en tacksamhetsskuld samt för hvilken jag skulle vilja offra allt mitt blod. — Min Gud, nådig herre, stammade Pierre, jag är ledsen öfver att ej kunna ge er upplysningar härutinnan. — Ni vet således ingenting? — Alldeles ingenting, nådig herre. — Nå då får jog ge mig i väg till Villemomble, suckade adelsmannen, hvars venstra hand ej upphört att vrida hans mustacher, ett tydligt tecken till förtret. ( Forts.)