Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 1

(glad deröfver. Det är er bädd, Maud. Min är i nästa rum, ; Hon tog ljuset och jag följde med henne. En dalig j säng, en stol och ett bord voro de enda möbler som i detta rum funnos. Det var snarare en skrubb än nagot annat socll hade ingen dörr utom den genom hvilken vi inträdt. Vi atervände derföre och mycket trött samt betydligt förvänad satte jag mig gäspande på min säng. Jag hoppas att de skola väcka oss i rätt tid, så att vi kunna följa med angbåten, sade jag. — Ja det kunde vi vara lugna för. De försumma I sig aldrig, svarade hon i det hon sag ned pu sin kappsäck, hvilken hon höll på att knäppa upp. inbjudande som min Sing var, ville jag gerna 4 mig, och gjorde så äfven, efter att ha företagit de förberedelser som var resa gjort nödvändig: Först hade mut stuckit min nal, hvilken j: rigenarslickan sasom en talisman, i hufvudkudden. Ingenting undslapp m:mes aldrig hvilande uppmärkliaväl Samve köpte samhet. — Hvad detta vara, dyra barn? frågade hon i det hon nalkades och betraktade knappen på denna förtrollade nul. — Ingenting — en amnlett — en dårskap. Var god m:me och lat mig lägga mig. Sedan hon ännu en gång sett på nålen samt rullat den emellan tummen och pekfingret, syntes hennes nysikenhet tillfredsställd. Olyckligt ej vara det ringaste sönmi s för mig tycktes hon doch IIOn sysselsatte sig med att