Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 1

skulle dock rösta för detsamma, emedan han inde regeringens och folkets önskningar. Häradshötd. Ehrenheim visade inkonsejsvonserna i hr Brakels åsigter. IIan trodde ör öfrigt, att adeln, efter förslagets antagande, ångt bättre skulle kunna genom bkicklighet och talanger vinna folkets förtroende och hätda sin plats i representationen, än genom sjelsskrilvenheten. i II. exe. irih. De Geer upptog med myeken moderation, trots de stickord, som utkastats mot honom, de väsentligaste inkast som blifvit gjorda mot förslaget, och slutade med att om, såsom blifvit sagdt, förslagets hufvudgrunder gillades, så vore det politiskt oklokt, att för mindre väsentliga detaljtel örkasta förslaget. Svenska folkets kärna är frisk, ej blott hos den unga suran i dalen, utan äfven hos den gamla eken på höjderna. Landshöfdingen grefve Erik Sparre gladden pågående agitationen, ty den ) det intresse, hvarmed landet töljer en vigtig fråga; för demokratien hyste han ingen fruktan; men faran låg ide 70,000, som törslaget utestänger från val: de skulle förbittrude härötver associera si; med proletärerna, ty det är tredje ståndet som afundas adeln, och som skulle bli väldigt enligt det nya törslaget. Mera klok general än fin diplomat, förmälde han sig ej vilja omtala hvad han och hans värner hade i görningen; men ett nytt förslag var uppgjordt. Han sporde hvad tack den franska adeln fått af motionen, då den förra 1789 högsinnadt afsagt sig sina företrädesrättigheter — ty tacksamhet M. IL! är ett fullkomligt okändt ord inom politiken. K. sekreteraren P. R. Tersmeden bemötte sin slägtinge hr Nils Tersmedens påstående, atv förslaget ogillades på tankens höjder, med ett sådant faktum som opinionsyttringen från Upsala universitet. Den uttalade farhågan, att konungamakten skulle öfverflyttas i folkets händer, gendref han med det faktum, att i Frankrike är valrätten långt vidare utsträckt än i det hvilande förslaget — och månne, sporde han, någon vill påstå att makten örvergått trån kejsar Napoleon till nationen? Med mycken finess gisslade han både grefve Sparre oah hr Brakel. Den förre liknade han vid en politisk Proteus, som ingen rätt kunde få fatt på och som hoverade med inkonseqvenser. Han frågade om någon vore lättrogen nog att låta narra sig af löftena om ett nytt förslag, hvars program vore så sväfvande som grefve Hamiltons, hvars fana, utan all inskrift, br Brakel velat hissa. Med den lugna inspiration, som denne talare eger, yttrade han nå gra allvarliga varnande ord i afseende på adelns törpligtelser till retormfrägan. Klockan hade nu slagit 11; flera talare hade anmält sig, men mötet afbröts, tör att fortsättas nästa Tisdag. Jag tillåter mig bifoga några reflexioner. Det är otvitvelaktigt att de konservativa ha ett nytt förslag färdigt — demokratiskt förstås, beträffande nedra kammaren, konservavift med besked i atseende på den öfra. Men de ha dermed intet allvar, och hysa ej den aflågsnaste tanke på detsammas antagande. Det är uteslutande ett skuggspel, som af dem skall uppföras, ifall — enligt beräkning — den nuvarande ministeren asgår, och en konservatif ministr kommer efter. Grefve Eric Sparre har, efter några veckors vankelmod, återtagit sin position mot törslaget. Hans karakter ligger nu öppen — men står icke i en vacker dager. Han sade sig för några veckor sedan böra iakttaga sträng neutralitet derför att det ej anstod honom, som förtroende embetsman, att uppträda mot regeringen — mot friherre De Geer som han högaktade — moj konungen som han tillbad — han skulle kunna tillägga — hus hvilken han är kosttagare, så länge hans gresvinna är tjenstgöramle hos drottningen. Men den ädle grefven har så högtidligen proklamerat, att inom det politiska området finnes tveksamhet, och jag tillligger: der finnes icke heller klokhet när de låga intressena taga öf