Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 1

— ——här, och jag alltid få samma rum skrifva om det. Följ mig lugnt. Med dessa ord steg hon upp hand. i Trapporna voro branta i ordning åt mig, da jag för trapporna med ljuset Vi och vandringen lang. stannade da vi hunnit tva trappor upp och inträdde i en mörk, hemsk korridor. sa mycket som en gaslaga. — Voila! här det är, mitt k dyra Maud. Och vi gingo in. Rummet v dystert och illa möbleradt. Der med gafveln vänd at fönstret oc grönt förhänge, af sammet eller sc dammigt bartäcke. De öfriga möl en fyrkantig barsliten matta bet bredvid sängen. Rummet var me en kall, källarlik atmoster, liksom bodt. Men det fanns aska i spest set fran vutrt talgljus kom allt det ligt ut. Under hela ett enda ljud al lif, sett en mensk vägen hade vi ej hört ig varelse eller passerat ära gamla rum. Stiga in, ar högt och rymligt, men stod en stor antik säng r försedd med ett mörk-hagg, hvilket liknade ett lerna voro sa och gamla, äckte en fläck at golfvet ett ord hemskt och hade hade det länge varit obeIn. Det otillräckliga ljua att se ännu mera sotrefMadame ställde ljuset på spiseln, stängde dörren och stoppade nyckeln i sin ficka. — Jag gör alltid sa på ote nickning at mig. Och med ett långdraget wa ler, yttrade hon med en h! som skulle uttrycka trötthet och glädje öfver att få vara i ro kastade hon sig tillbaka i en stol. — Så att vi slutligen äro här! yttrade hon. Jag är