Göteborgsposten – 19 september 1865, sida 1

Med dessa ord förenades deras händer, och onkel Silas klappade och smekte henne, alltjemt skrattande iskallt och sakta. — Jag önskade så mycket, dyra Monica, yttrade han sedan detta lilla sidospel var slutadt, att jag skulle kunna be er stanna öfver natten; men jag har verkligen ingen säng att erbjuda, och äfven om jag hade det fruktar jag att min bön knappast skulle bli hörd. Lady Knollys framställde nu sin bjudning till Milly och mig. Onkel förklarade sig vara mycket förbunden ; han log och syntes tänka efter. Jag tror att han var något förvirrad, och midt under hans leende betraktade han med sina vilda ögon kusin Monicas öppna anlete en eller två gånger misstänksamt. Han förklarade att det förefanns en svårighet, en obestämd svårighet i vägen för att låta oss följa med denna dag. Men framdeles, snart, mycket snart, skulle det glädja honom mycket. Det var således slut på detta lilla förslag, åtminstone för den gången, och kusin Monica var för väl uppfostrad för att drifva saken längre än till en viss punkt. — Milly, mitt barn, vill ni taga på er er hatt och, visa mig omgifningarne? Får hon det, Silas? Jag skulle gerna vilja förnya min bekantskap med denna nejd. — Ni skall finna den fasligt försummad, Monnie. En fattigmans trädgårdar och parker måste öfverlemnas till naturen och dess egna verkningar. Der hvarest skogen är vacker och man har öfverflöd på backar, klippor och hål