ställning i Köpenhamn för att sålunda åstadkomma en splittring. Det är bekant, huruledes man sednare underhandlat och jemkat för att undanrödj: den häraf uppkommande kollisionen, utan ati något tillfredställande resultat vunnits. För dem som möjligen tro, att här ej är fråga om något annat än ett småsinnadt käbbel om, hu ruvida Stockholm eller Köpenhamn skall komma törst med en utställning, behötva vi blot: påpeka det förhållandet, att, äfven om Stockholm, efter de förberedelser som gjorts, kunde uppskjuta sin utställning, de danska industri idkarna alldeles icke önska det. Dessa vilja tvärtom denna gång deltaga i en exposition i Stockhom, men icke hafva någon i Köpenhamn; och det är svårt att inse hvarföre icke just de skola få sin vilja fram, hvilkas intressen hufvudsakligen äro i fråga. De hatva för ötrigt nog sina goda grunder att önska ett uppskof med utställningen i Köpenhamn. Den danska industrien har lidit kännbart genom sista kriget, och bristen på arbetare är stor. Det faller sig således svårt för de danska industriidkarne att i alla brancher redan i år åstadkomma en utställning hemma, sådan som de skulle önska och verkligen kunna bjuda på när landet något kunnat hämta sig. Deremot kunna de på en fremmande exposition der de ej behöfva uppträda i andra brancher, än de finna lägligt och lämpligt, bättre uthärda en konkurrens under nuvarande förhållanden. Hvar och en som haft tillsälle att se, huru, under en sådan stoppning i kommunikationen Sverige och Danmark emellan, som egde rum t. ex. i vintras, Ostergades butiker stå tomma, emedan svenskarne ej kunna komma öfver, förstår nog med hvilken begärlighet danskarna skola omfatta det första möjliga tillfälle att göra sina industriprodukter så allmänt bekanta i Sverige som möjligt. Också ingingo, straxt efter det inbjudningen till expositionen i Köpenhamn blifvit synlig, 83 industriidkare, med flera inflytelserika personer i spetsen med en adress till den under kronprinsens presidium stående bestyrelsen för utställningen och anhöllo att expositio nen måtte uppskjutas. Svaret blet ett atslag; men tvenne af bestyrelsens mest framstående ledamöter afgingo. Man trodde nu att petitionärernas antal varit för ringa för att få gehör och en ny adress uppsattes med icke mindre än 500 underskrifter. Innan den inlemnades hölls en sammankomst till hvilken omkring 400 industriidkare infunno sig, hvilka för mera ettertrycks skull, i adressen tillnkännagåvo, att de enhälligt förbundit sig att ej deltaga i den danska utställningen. Man tycker väl att detta borde ha tagit skruf och att bestyrelsen bort gifva vika för en så kompakt opinionsyttring. Men nej, omöjligt! Bestyrelsen vill på inga vilkor gitva med sig, och för några dagar sedan fick den otficiella ÅBerlingske Tidende i uppdrag att vederbörligen afbasa de halsstarriga. Att detta uppdrag förefallit tidningens utgifvare, etatsrådet Nathanson hvilken tillförne gjort sig känd som en varm vär af den fria konkurrensen, ganska kinkigt finner man af det sätt, på hvilket han utfört dewamma. I en mycket elegisk tonart påminner han nemligen de danska industriidkarne om de stora uppoffringar, landet gjort för att skydda den inhemska industrien och hemställer till dem om de ej af pur tacksamhet kunde komma med på utställningen. Och vilja de ej göra det af tacksamhet, så böra de väl inse att det är deras pligt. Men skulle de visa sig både så otacksamma och pligttörgätna att de ej deltaga i utställningen; då, hotar den ÅBerlingsken, vil der blive noget andet af:. Då hafva de jn tydligen gifvit tillkänna att de för framtiden ej behöfva något tullskydd. Och sålunda kan det en vacker dag bända att Danmarks skvdds tullar borttagas helt och hållet och den fria konkurrensens alla damluckor öppnas. Det vore ju fatalt! Hvaba? Af en korrespondens från Köpenhamn till denna tidning har man inhemtat, hurusom komitän för den danska utställningen sökt att få upprättelse hos de industriidkande i provinserna, men att äfven detta misslyckats. Det synes således som skulle stämningen i Danmark till fördel för den svenska utställningen vara nog stark att motstå alla bearbetningar från deras sida som icke ens fördraga att se att man vid en enskild testlighet på dansk botten kissar den svenska flaggan. Dalarnehertigpar anlände d. 15 d:s vid god helsa och efter en lycklig resa till slottet Weinburg i Schweiz, hvilket bebos af furotan Af IAhangaAllarn A AALO fana lll