Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

ill en af de sju ridderliga fullkomligheterna. Mindre ridderligt var det deremot, då någon iddare tog upp en schackpjes och med denamma slog motspelaren i ansigtet så att han öll död till golfvet. Dylika tragedier förekommo ofta nog och bevisa bland annat att chackpjeserna voro af betydliga dimensioner, wilket äfven ådagalägges af schackspel som finas qvar från något senare tider. En annan fråga uppstår: Fanns på denna id någon lektyr, någon Unterhaltungslitteraur? Romaner funnos visserligen — man var u midt uppe i romantiken — men äfven om något af dessa dyrbara och konstrika manukripter förirrade sig till en riddarborg, så anns dock dervid en allvarsam hake: riddasen hade tomligen svårt för att läsa detsamma. Det är hårdt att säga, men riddarne voro på den tiden temligen råa, och kunde i allmänhet ej läsa en rad. Men om det var en sällsynthet att råka på en riddare som kunde läsa, var det ännu sällsyntare att råka på någon som kunde skrifva. Om en gestrenger hr Vogel von Falkenstein mottog ett bref, var det t. o. m. från någon tillbedd ädel dam, måste han ofta hela månader gömma det vid sitt kärleksfulla hjerta tills han på sin banal händelsevis råkade någon merå skrifkunnig än han sjelf. Damerna deremot stodo på höjden af sin tids bildning. De skickades på några år till ett kloster för att der bildas. En fransk riddarroman omtalar hurusom ett par unga damer, inbegripna i ett samtal om sina hjertans angelägenheter öfverraskades åf ett par andra damer, men för att då ej bli förstådda fortsatte samtalet på latin. Detta bevisar att de unga damernas kännedom af latinet ej var något på denna tid alldeles oerhördt. Kunskap i språk meddelades äfven af trubadurer, hvilka drefvo Europa omkring och ibland anställdes på borgarne såsom språkmästare. Det var äfven under en epok ett mod bland grefvar och markgrefvar i Tyskland att hålla informatorer för sina söner. Men denna mod var exceptionel; bevisen för att riddarne eljest ej kunde något alls äro blott alltför många. Skritkonsten meddelades äfven blott åt de unga damerna, och borgfrun var oftast den som skötte hela husets korrespondens. Då man lärde att skrifva begagnade man i likhet med romrarne stylus, en griflel af elfenben eller metall, med hvilken man skref på en vaxtafla. Först då man vunnit tillräcklig öfning började man skrifva på det då så dyrbara pergamentet, hvilket gjorde samma tjenst som papperet i våra dagar. Bläcket hade man i ett tillspetsadt horn, hvilket, då man skref, med spetsen sastsattes i ett hål i bordet. Deraf benämningen bläckhorn. Borgfrun hade alltså större ressurser än riddaren. Hon kunde läsa riddareromaner innantill, och hon kunde äfven; om hon egde en poetisk anstrykning, på pergament nedskrifva sina lyriska sentimenter. Hon hade för öfrigt sina trädgårdar att ansa o. s. v. Den öfriga delen af dagen använde hon och hennes tärnor med sömnad. I första rummet sågo sde väl husets garderob till godo, men det är äfven troligt att de förfärdigade plaggen i den reservgarderob hvilken på slottet, såsom förut nämndes, fanns för resande kavaljerer som anlände temligen luggslitna. Modesömmerskor och modemagasiner voro på den tiden änni sokända, och skräddare funnos blott i städerna Berömda skräddarverkstäder omtalas redan pi 1100-talet och en skräddartaxa utfärdades ål 1290. Utom den vanliga sömmen sysselsatt man sig med tapisserisöm och arbeten mec brodörnälen. Dessa arbeten utgjorde bor garnes och klostrens ädla konster och vor borgfruns och hennes tärnors stolthet. D: hade också häri nått en fabelaktig skicklig