Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

2——— — — Jag har ledsamt, gode Crillon, fortfor Honrik, jag har så ledsamt alt jag är färdig dö af ledsnad. Crillon fortfor att tiga. — So på alla dessa ädlingar, fortfor konungen, de äro unga och sköna; jag öfverhopar dem med ynnestbevis, jag fyller deras börsar och delar med dem min krona. Nåväl! det finnes ingen enda af dem som är i stånd att förströ mig! — om förlåtelse, Sire, utropade Maugiron, då herr de Crillon inträdde stod jag just i begrepp alt muntra upp ers majestät. — På hvad sätt? frågde konungen nyfiket. — Åh! det är en hel historia, Sire, en ordentlig historia. — Låt höra historien, och om den roar mig, skall jag göra dig till riddare af Sanct Michaelsorden. — Pah! mumlade dEpernon, alla menniskor äro nu för tiden riddare af Sanct-Michaelsorden. Helgeandsorden kunde något vara! Crillon som hittills hållit sig i skuggan tog nu ett steg mot bordet, och skenet från vaxljusen upplyste hans ädla och martialiska figur. — Herr dEpernon, sade han, man giiver icke Helgeandsorden åt andra än sådana som luktat krutrök och ej åt dem som lukta mysk som ni. — Den gode Crillon sade konungen med ett elakt leende, måttar hugg åt er som ett åtta års gammalt vildsvin. Tyst dkpernon, mitt barn, jag skall göra dig till riddare af Helgeandsorden efter din första batalj.