Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

801HEBOHG, D. F. PYUYIr nn eten. Man såg der excollenser och ministrar, retvar och millionärer. Värden var hofinendenten H—n, en hjertans beskedlig man, ågot enfaldig och mycket fåfäng. Gasterna, om med god smak förtärde den delikata måliden, visade sin tacksamhet mot den förtjuste värden på det sätt, att de oaflåtligt gjorde hoiom till föremål för sitt — skämt. I går afton gaf hertigen af Östergötland in andra bal med supe för 350 personer. Den omtalas såsom särdeles lyckad, fri trån m stel etikett. Det hertigliga värdfolket säxes excellera i den svåra konsten att arranera fester till allas belåtenhet. — a — kl —L Sem Göteborg d. 23 Januari 1865. Offentliga föreläsningarne. Vid den il Lördags hållna föreläsningen fortsatte d:r Stur.en-Becker sin framställning om lifvet inom riddarborgarne under medeltiden. Den fråsan uppreste sig nu till en början: Då nu borgherrn, såsom det ofta måste inträffa, icke var ute på ströftåg, ej hade gäster att dricka med, icke damer att dansa med, på hvad sätt fick han tiden att gå? Han hade ej liksom vi sin cigarr, att sysselsätta sig med: hon fanns ej till ännu denna konst att krydda alla dagens timmar med tobaksrök och att dervid åstadkomma en ganska ansenlig verksamhet utan all både kroppsoch själsansträngning. Huru fördref han emellertid en ledig stund, då han ej hade sin tobakspipa eller cigarr. Och borgfrun, huru fick hon tiden att gå? Hon hade inga albums att titta i, ingen vagn för att taga sig en promenad eller fara ut och aflägga visiter hos grannarne; något grannskap fanns för öfrigt icke alls. Det är sannt, det fanns en jagtsäsong, då riddaren med svenner och hundar begaf sig ut på jagter, ofta äfven åtfoljd af borgfrun. Men äfven detta måste taga slut: hvad gjorde man då? Att man emellertid gjorde allvar af jagten, det bevisas af de utförliga jagtböcker man från denna tid eger. Redan i medeltidens allra törsta början hade, såsom tal. visat, den berömde biskop Apollinaris sysselsatt sig med jagten, hvilken från sin primitiva enkelhet hunnit stiga till en viss vetenskaplighet. Under sjelfva medeltiden var jagten bragt i fullkomligt system. Man finner äfven i vissa jagtböcker en mängd naturvetenskapliga observationer, för hvilka våra moderna vetenskapsmän ej skulle behöft skämmas. Då nu emellertid jagten idkades med passion, kan man deraf draga den slutsats att riddaren tillbragte en god del af sin lediga tid med att dressera sina hundar, att gifva dem en högre vetenskaplig dressyr. Liksom ännu idag i aflägsna landsbygder hunden spelar en vigtig roll, så var hunden medeltidsriddarens alter ego. På miniatyrerna i medeltidsmanuskripter ser man dessutom att äfven damerna ledsagas af hundar, dels knähundar, dels vindthundar m. fl. racer. Man öfvade äfven falkdressyr, och liksom det fanns salongshundar så fanns detjäf ven salongsfalkar. Borgfrun har ofta, på nyss nämnde miniatyrer, antingen en falk bredvid sig på bordet eller sittande på hennes axel När nu ej riddaren dresserade hunden elle talken eller förehade något af förutnämnde tidsfördrif, får man antaga att han ofta spat sserade upp och ned i salen, saknade sin ci sgarr och hvisslade. Det fanns dock ibland pi sellor i närheten af borgen ett sällskapsväsen ;lett animal social, i form af en kaplan elle munk från något närbeläget kloster. Met dessa pratade man eller spelade schack elle lock andra spel, såsom terning m. m. Ma seger från denna tid utförliga schackböcke? som bevisa till hvilken höjd schackspelet hun nit äfven som social vetenskap. Det räknade