Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

Favoriterna började skratta, men konungen ålade dem tystnad. — Goddag, Crillon, sade han enkelt och räckto oin hand åt den man som nyss inträdt. Chevalier de Crillon kastade på favoriterna en lugn och föraktfull Blick, lik bulldoggens då han inträder bland en skara knähundar, derpå yttrade han till konungen: — Ers majestät har gjort mig den äran att kalla mig till sig? — Det är sannt, Crillon min vän, svarade konungen — ty ni är min vän, är det icke så? Den gode chevaliern fann icke något smicker i dessa ord, ty han svarade naivt: — Sire, jag har alltid varit konungens af Frankrike vän och har tjenat fem konungar, nämligen Frans I ridderlig i åminnelse, Henrik II, Frans II, Carl IX, och slutligen den konung som Gud måtte bevara, hans majostät Henrik III. — Nåväl! Crillon, min vän, sade Henrik, jag har verkligen kallat er hit, men det var för två timmar sedan innan jag superat. Jag ville gifva er några befallningar rörande den ständerförsamling som inom två dagar kommer att hållas i den goda staden Blois i det slott hvarest vi nu befinna oss . Men sedan jag nu superat, min goda Crillon, kan jag tack vare ett sataniskt Jurangonvin icke mera erinra mig hvad jag ville säga er. Crillon rörde ej en min och öppnade ej munnen till svar, oaktadt Henrik III iaktog en stunds tystnad.