Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

r sedan, då han på högsommaren mottog en t bjudning till en ungdomsvän i Södermanland.e kesan anträddes på jernvägen till Sparreholm: At nen väl ankommen i kupåen angreps han afli n förfärlig ängslan, som ökades då bantågetls attes i gång. Han blet med ens dyster och lt rolig, och det ena svettbadet aflöste det anIra. Under det antydda besöket uppdjöd l rärdfolket hela sin förmåga att göra vistanlet så angenämt som möjligt för C.; men ständigt vände sig hans tankar omkring den hyggliga jernvägsresan och han förklarade sig icke kunna fatta huru någon som höll lifvet kärt ville färdas på jernväg, då något annat transportmedel stod till buds. Först då blef han vid godt lynne, när värden föreslog att återresan kunde företagas landvägen till Strengnäs och ångbåt derifrån begagnas till hutvudstaden. Alla äro ense om att högt uppskatta Crusenstolpes snillrika penna och hans stora makt öfver språket, Hans författareverksamhet var också under vissa perioder lysande; men den manar ingalunda till efterföljd. Ingen författare har så talangfullt som han förgittat vår historia. Sjelf ytterst ömtålig, äfven för de obetydligaste anmärkningar, öfverhopade han andra personer skoningslöst med invektiver och insinuationer. Ströende smickrets rosor för dem som stodo i hans ynnest, använde han mot andra sin penna förvandlad till en stilett, ofta doppad i gift. Då hans passioner kommo i svallning höll han intet förtroende heligt. Den mörkaste punkten i hans karakter var hatet till Carl Johan, hvilket han öfverflyttade på hela dennes dynasti, och detta hat följde honom i grafven. Detta under trettio år fortsatta, mot tre generationer närda hat, är en företeelse af stor psykologisk märkvärdighet, häntydande på någon desorganisation i hjertat. Den ende person, med Crusenstolpe icke beslägtad, för hvilken han städse både i tal och tryck visade en obegränsad veneration. var friherre Knut Bonde, som också icke försummade något tillfälle att befästa denna veneration. Jag tror mig derföre icke gå grannlagenheten för nära om jag säger att den afliänes aktningsvärda familj alltid skall i frih. Bonde ega ett säkert stöd. Såvidt jag kunnat erfara, har det sätt, hvarpå förhandlingarne vid ransakningen öfver olyckshändelsen vid Sandsjö jernvägsstation blifvit refereradt i Dagligt Allehanda, väckt ett allmänt ogillande. Detta referat bär nemligen prägeln af partiskhet för Riex och illvilja mot jernvägsstyrelsen. Tvifvelsutan äro begge felaktiga; men det vittnar helt och hållet om en felaktig uppfattning af en referents pligt, att vid redogörelsen för en rättsförhandling advocera för den ena parten och göra sig till åklagare mot den andra. Denne kan nemligen icke försvara sig mot anfall i en sådan form. När dertill kommer att samme referent I sedermera uppträder med ledande artiklar i trågan och till stöd för sina uttalanden åberopar (de af honem sjelf uppsatta) referaten, så blir tilltagets orättrådighet så mycket mera i ögonen fallande och häntyder derpå att referenten måtte hafva ett personligt agg till jernvägsstyrelsen. Tvenne löjtnanter vid ett af de här för lagda regementen, hvilka förut gjort sig rykt bara för sitt råa uppträdande vid flera tillfäl len, hafva nyligen grundligt genomprygla I hvarandra, och derföre blifvit af regements I chefen dömda till 28 dygns arrest i egna rum men med förbud att mottaga besök. De -lantages att den värste öfversittaren af den nödgas taga afsked. Härom dagen gafs på Hotel Rydberg e n I middag, ytterst fin och naturligtvis dyr i pro -I portion derefter. Gästerna, till antalet 25 rlhörde uteslutande till den aldra högsta socie