Göteborgsposten – 12 januari 1865, sida 1

— Fortfar, vittne, inföll ordföranden öfverröstande mr Carltons men — — När mr Carlton satt korken i flaskan, fortfor vittnet, satte han den i ett hörn på hyllan på chiffoniern, så att den kom att stå lutande, och ban gick ut ur :ummet mycket hastigt, så hastigt, att jag inte fick tid att komma undan. Jag gick mot väg ggen och stod der — — Så att han skulle gå förbi er när han gick ner — — Nej, sir, det skulle han inte; jag var längre bort, närmare sängkammardörren. Han såg mig stå der; åtminstone såg han mitt ansigte, och han frågade hvem jag var, men jag svarade inte, och han såg förskräckt ut. När han gick efter ljuset smög jag in i qvastskrubben vid sängkammardörren. — Men ni var väl icke den mörka karlen med polisonger, om hvilken så mycket talats? frågade en magistratsperson. — Jo, det var jag. sir, eller åtminstone var jag hvad mr Carlton tog för en karl. Jag hade bundit svart plysch kring mina kinder — ett stycke på hvardera sidan — för ansigtsvärk, och plyschet och spetskanten på min svarta mössa sag ut som polisonger i månljuset. — Men hvarför förklädde ni er så? frågade en af magistratspersonerna, sedan förvåningen hunnit lägga sig. Hvad skäl hade ni dertill? (Forts.)