Göteborgsposten – 12 januari 1865, sida 1

Ä oo — 2— — drottningens köld bedragen i sin maktlystnad ansåg orsaken dertill vara David Rizzios inflytande, hvilken han trodde vara både hennes rådgifvare och älskare. Det är vid denna tidpunkt i Maria Stuarts lif, som ridåen går upp för Björnstjerne Björnsons förträffliga drama. Skalden förflyttar oss genast in i handlingen, och införer oss genast i första akten på en bal å Holyroods slott. Darnley, ursinnig af svartsjuka och gäckad ärelystnad, har, för att öka sin makt, redan mer än till hälften kastat sig i det upproriska partiets armar; men åsynen al den i dansen tjusande Maria utöfvar dock ännu sin forna tjusningskraft öfver honom och kommer honom att vackla. Han utropar ur djupet af sitt inre: Lidit har jag och gråtit har jag, men se på henne, om hon icke är värd det! Nej, af himlen har hon denna makt; ty vid hennes åsyn känner jag mig lyftad upp som på en klar vårdag! Se, se hvarje rörelse glänser af sol! Då hon böjer sig, faller skuggan, då hon höjer sig, ljusnar det, då hon sväfvar framåt, klappa hjertan i hennes takt! Men en tete-å-tte mellan de båda makarne — mästerligt komponerad och med en kärntullhet som vittnar om godt studium af dialogens sanna torm — bringar Darnley till förtviflan. 0. Maria! — utropar han — Nej, orm i qvinnohamn, onda makt i en fors, som drager menniskorna in i döden och skrattar öfver dem, — jag skall likväl finna det garn, som fångar dig, och den skräck, som öfvervinner dig; jag skall dock lefva den dag, då jag får dig till att gråta, Skotlands sköna sfinx, — gråta blod. Drottningen. Det blir ej första gången (brister i gråt). Darnley. O, Maria, förlåt mig, jag är icke elak; det är först från den dag, jag såg dig, som dylika tankar växt upp hos mig; men då måtte äfven du ha makt att taga bort dem igen. 0, visa dig mild... Drottningen. Nu går jag will Rizzio. Det var de onda makter, som dretvo Maria alt yttra dessa trotsande ord. Från denna stund var Darnley fången i hämnden och konspirationens garn; de upproriska tveka ej heller att snärja honom helt och hållet. Björnstjerne Björnson berör med varsam hand förhållandet mellan drottningen och Rizzio. Historien säger ej bestämdt att det var brottsligt, men skalden ställer dem i en dialog i ett förhållande af den högdragna drottningen och den etter rikedom fikande, intrigante italienaren, som han tillochmed låter säga: Jag är af naturen ful. Men han låter äfven Rizzio gripas al den berusning, som fattade hvar och en, den der kom i Maria Stuarts närhet, i det han säger: .. jag älskar icke skenet, att vara omtalt som eder ilskare, men att dock en gång, — om ock långt, långt fram, om än ett lif fullt af försakelse och trohet skall behöfvas, — till sist bli det... Drottningen. Ha ha ha ha ha! Rizzio (förtviflad). Skratta ut mig, men minns vad denna tysta, djupa kärlek gjort för er under lessa arbetstunga år, under det ni sjelf fick tumla orgfritt om i faror och dans... Skratta så och sasta bort mig som alla de andra — det är ju det ni vill! En god tanke födes i Marias själ. Hon emför Darnley med Rizzio, och hjertat talar ill den förres förmån. Hon ångrar sin strängiet. Hon vill försoning, och låter kalla sin man. Men det var för sent. Han var redan borta — hos konspiratörerna. I andra akten se vi dessa församlade i Ånoxe hus. Knox sjelt får här en tvetydig karakter. dan emottager i sitt hus konspiratörerna och ir medveten om deras planer, han är således jelf medbrottslig. Men han vill dock ej bin la sig gent emot dem, utan ställer sig ;å en mera abstrakt ståndpunkt. Han stöler på bibeln rätten att slå öfverhetens mus — profeten sade till konung Jerodeam: Du har gjort dig främmande gudar, lerföre skall ditt hus utrotas; prof. Elias