Göteborgsposten – 12 januari 1865, sida 1

nr I UU—————— — — dennas fåfänga kamp mot en samfundsoch statsordning, som är den starkare. Mignet lemnar i sin Histoire de Marie Stuart en träffande skildring af tidsanden, i det han meddelar ett samtal mellan drottningen och presbyterianen Knox, Skotlands reformator, ang. de pligter, som åligga en undersåte och en kristen. Alldenstund detta samtal lemnar en god grund för bedömandet af det dramas händelser som här föreligger och bjert afmålar sin tid, anse vi oss böra här meddela det, lika intressant ur historisk synpunkt, som märkligt ur rent statsrättsligt. Mignet säger: Å Maria lät Knox förstå, att han i sin bok om qvinnoregering hade uppretat folken mot deras furstar, och hon uppmanade honom att hafva mera fördragsamhet med dem, som voro i religiöst hänseende af olika ofvertygelse med honom. Knox svarade henne: E. M:t, om asguderiets (katolicismens) förkastande och uppmaningen till folket, att tillbedja Gud i enlighet med hans ord, skall anses såsom uppretade man derigenom undersäterna mot deras regenter, då är jag oursäktlig, ty det är just hvad jag gjort; wen ifall kunskapen om Gud och hans sanna dyrkan föranleder alla goda undersåter att godvilligt lyda sina furstar, hvem kan då tadla mig? Han försäkrade i öfrigt, att han skulle med tillfredsställelse lefva under drottningens styrelse, så vida som de heligas blod icke utgjöts, och han påstod, att i trosangelägenheter voro icke undersåtarne förbundna att åtlyda regentens vilja, utan deras skapares befallningar. Om under apostlarnes tider, tillade han, Calla menniskor blifvit tvugna att bekänna samma religion som deras kejsare, hvart skulle det hafva tagit vägen med de kristnas tro? — Drottningen, som dervid uppställde en valbetänkt ätskiljuad mellan trosförhinder och anstiftelse till uppror, svarade honom: Men dessa menniskor gjorde intet motstäånd. — De, som icke åtlyda de besallningar som gifvas dem, anses i sjelfva verket hafva gjort motstånd, invände Knox. — Nej, fortfor drottn., de gjorde ej motstånd med svärd i hand. — Det kommer derutaf, återtog Knox, katt Gud icke hade gifvit dem makt och medel dertill. — Efter denna öppenhjertiga och djerfva förklaring, att styrkan meddelade rätt till uppror, och att svagheten vore det enda skälet till undergifvenhet mot furstar, yttrade Maria Stuart till honom med förvåniug: Ni tror således, att det är tillåtet för undersåtare, att emotstå deras regenter, då de hafva makt dertill? — Den fanatiske reformatorn, som ansåg staten underordnad religionen, studsade ej för dessa slutföljde: af hans teori: Utan tvifvel, E. M:t, sade han, Lisall fursturne öfverskrida sina rättigheter ... Det skulle vara tillåtet att fråntaga en sådan furste hans svärd, att binda hans händer och sätta honom i fängelse, till dess han vunnit mera lugn. Det skulle icke vara ohörsamt emot honom, utan åtlydnad af Guds ord. I en lära, som så omstörtade all regeringsmakt, som satte undersåtarne tiil domare öfver den grad at lydnad, som de voro skyldiga sina furstar, och som på uppmaning af deras andeliga styresmän berättigade dem till uppror, — i en sådan lära, till hvilken knöt sig en upprorisk och mäktig adel, samt en intrigerande och afundsjuk rival på Englands tron, — såg Maria aningsfull sin dom. Det var mot denna allierade makt hon skulle stånda sin tragiska kamp och gå under. Hon sökte stöd hos en make, men intrigor och kabaler förhindrade henne från att bli örenad med någon mäktig furste. Hon förilskade sig i den unge och fagre fränden Darnley och skänkte honom sin hand med conungakrona. Hon älskade honom med passionerad häftighet, men förhållandet emellan lem svalnade snart, troligen derföre att han var för mycket begifven på dryckenskap. Det reter i ett bref från en diplomat vid Marias r0f till Elisabeths minister Cecil härom: Då lrottningen gjorde honom töreställningar i letta hänseende, voro hans ord och uppföranle emot henne af sådan beskaffenhet, att hon nåste lemna rummet i tårar. Till det spända förhållandet mellan de åda makarne bidrog äfven den gunst, som len bekanta italienaren Rizzio åtnjöt hos drottingen, hvars utrikes-sekreterare han blef från tt vara kammartjenare hos Savoyens ambasadör, Morette. Darnley, som fann sig genom — EEE F