Göteborgsposten – 12 januari 1865, sida 1

ning, som ej veta det förut. På många ställen galla domrarnas egen uppfattning såsom lag. Judith Ford förhördes, då Frederick kom in, och arrestanten, såsom vi nödgas kalla mr Carlton, afbröt henne mycket ofta och kom i följd deraf i liflig tvist med sin advokat. Denne herre var en mr Billiter, vanligen kallad juristen Billiter i Södra Wennock. Han hade efterskickats i största hast, på det att han skulle kunna försvara mr Carlton, och han gjorde det efter bästa förmåga; de hade varit mycket goda vänner. Mr Carlton försvarade sig med lugn och jemnhef. Han var mycket blek, men ingen i Södra Wennock hade sett honom annorlunda; stundom rörde han sig som om han vore orolig. Hans lugna, fördelaktiga och gentlemanlika utseende gjorde att han tycktes föga passa för de anklagades bänk. — Jag protesterar mot detta här, sade han för ungefär fomtiondo gången, då Frederick satte sig på den halftannat tum breda plats, som lemnats honom på domarebänken. Jag protesterar mot denna qvinnas vittnesmål. Jag säger — som jag sade, då tilldragelsen timat, att den sjuka var mig helt och hållet obekant; hvad intresse kunde jag då — — Nå, Carlton, jag tillåter det icke, afbröt juristen Billiter, torkande sitt heta ansigte. Jag försäkrar, att du förderfvar din sak, om du icke lomnar den åt mig. Var du tyst och lita på mig. — Men jag känner henne icke, och det skall jag säga, envisades arrestanten. Jag frågar hvad motiv — — Vi kunna icke höra detta, mr Carlton, inföll om