Göteborgsposten – 12 januari 1865, sida 1

A Frankrikes kronprinsessa. Man prisado, säger en historieskrifvaro, då denna lysande prinsessas höghet och sällhet, hon, som syntes kallad att med lycka bära tvenne kronor, men som inom tio års förlopp skulle komma att mista båda två och nedsjunka i en afgrund af missöden. Under testernas jubel i Paris mindes man i Skotland väl Jakob V:s ord, dystra som en dödsklocka: Det kommer att slutas som det började; kronan (Skotlands) kom med en qvinna och den går bort med en sådan. Snart förenade Maria Stuart på sitt hufvud Frankrikes och Skotlands kronor, bärande den förra som äktenskaplig drottning, den senare som regerande. Men ingen lycka varar beständigt, och Frankrikes krona föll snart med hennes gemåls död af henne. Enka vid nitton år, återkom hon med sorg i hjertat från sitt sköna Frankrike till Skotlands gråa kust, der hon kände sig så trämmande, en gäst i sitt eget land. Hon den glada qvinnan från Frankrikes frivola hof, der hennes skönhet utvecklat sig som ljuset midt på dagen, säger Brantome, fick första aftonen ofter sin ankomst till Edinburg en serenad af dess borgare, som kommo utanför hennes fönster, för att låta henne höra missljudet af deras tresträngade violiner, samt för att fira hennes återkomst och visa sin glädje genom psalmers atsjungande. Hennes mörka aningar bedrogo henne icke... några år af kärlek, passioner, intriger och kamp, och fängelsets murar skulle omfamna henne, och från schavotten skulle ljuda hennes sista suck. Hela riket var i ett anarkiskt tillstånd. Hon, katoliken, kom, för att öfvertaga regeringstyglarne i ett land, som nyss genomgått en både andlig och politisk revolution. Adeln var mäktigare än någonsin och en våldsam sekterisk presbyterianism beherrskade sinnena. Drottningen beskyllades genast tör afgudadyrkan. bet ligger redan häri ett tragiskt element af stor omfattning, af både höjd och djup. Det historiska ämne, säger en af Schillers kommentatorer, Rönnefahrt, som Schiller framställer i sin tragedi, är ej något annat, än det genom en regerande furstinna rättsenligt utförda upphätvandet af ett genom börd, folkrättslig sed och kyrklig sanktion fullt berättigadt kongl. hufvuds oantastlighet och okränkbarhet. Schillers drama omfattar också blott Maria Stuarts sista litsdag; handlingen varar från morgonen d. 7:de till morgonen d. 8:de februari 1587. Det är lätt att finna, hvilken fördel Schiller härigenom skaffat sig för sin behandling af ämnet, i det han inom ramen af denna korta tid kunnat sammantränga alla de vexlande stämningar, som måste uppstå hos en lifdömd, vid dess ransakande blick på det upplefda, och äfven måla en upprörd tidsandes ställning till en så oerhörd handling som ett krönt hufvuds exekution i enlighet med alla lagerliga former, parad med en jäsningsfull reformationsperiods brottande lidelser, sträfvanden och tendenser. Björnstjerne Björnson deremot gitver oss en annan bild af den sköna skotska drottningen, en bild som innefattar ej mindre af det tragiska elementet än Schillers, som kanske tillochmed är mera verkligt kött och blod än dennes. Det är ej den fångna Maria, den klippta vilddutvan, med hvilken skalden här sysselsätter sig, hon är den ännu regerande drottningen, ungdomsfull, strålande och passionerad. Visserligen kommer härigenom att i någon mån den tidsenhet saknas, som utmärker Schillers skapelse, men i stället få vi en lefvande och rörlig bild af partiernas kamp, af de ärelystna clanchefernas tvister, ar undersåtens uppresning mot öfverheten och