Göteborgsposten – 29 augusti 1864, sida 1

6mvändelsen. Vi väntade oss det, att vår kollega Handelstidningen skulle uti en vår artikel med rubrik Skandinavismen och Nationalitetsprincipenfinna en omvändelse. Vi kunna dock alldeles icke gå in på detta H.-T:s försök att göra oss skyldiga till en synd, som hon sjelt ofta bes(går och räknar sig till heder, neml. omsadlingar vid bjudande tillfällen. Vi torde med llätthet kunna försvara oss mot en sådan beI skyllning. Vi ha alltid ansett och anse ännu i denna stund Eidern vara den skandinaviska Nordens rätta och naturliga gräns mot Södern. Vi tro ännu i denna stund, att, om Danmark icke angripits af djerfva politiska spekulanter, hvilka töredrogo att gripa till vapen och eröfra, under förevänning af nationalitetsrättens törsvar, framför att stånda dusten med egna undersäter och uuderkasta sig att tvingas till medgifvande af liberala reformer, att, säga vi, älven den vestoch sydslesvigska befolkningen skulle snart nog trädt på dansk sida och för alltid vunnits åt det demokratiska Danmark. AÄtt vi haft fullt skäl till denna tro och öfvertygelse, bevisas af det långsamt, men likväl säkert mot söder framträngande danska elementet. De slesvigska ständervalen äro ett sobestridligt faktum i detta fall, och ur dem har under senare åren det danska elementet, I som i detta afseende är eller var likbetydande med det liberala och demokratiska, nästan aalltid utgått med segern. Men gyckelbilden: ett sjelsständigt Slesvigholstein tramhölls på nytt vid Fredrik VII:s död, agitationerna blefvo djersvare, kriget utbröt, och i förhoppning om att på detta sätt genast kunna vinna allt afföll mången, som förut tillochmed lutat åt dansk sida, och den stora majoriteten för Tyskland är på detta sätt lätt förklarlig. Den blir det ännu mera, om man betänker, att under den ständiga friktionen mellan danska och lickedanska elementerna i Slesvig, desamma måste ställa sig allt bestämdare och bjertare emot hvarandra, innan ännu öfvertygelsen I hunnit bildas och bli allmän om, att endast från Dynmark stodo de retormer att vänta, som Slesvig så väl behötde. Då nu Tysklands öfvermakt slog Danmark till marken och massor at tyska och slesvigholsteinska agenter som egyptiska gräshoppor ötversvämmade landet, var det naturligt, att de vankelmodiga skulle dragas åt den mäktige och de tyska partimännen få större ljud i skällan. Men, hvem kan väl tro, att detta skall vara länge? Ögonen skola snart öppnas och andra uttalanden samt yttranden höras. Detta hvad angår den tyska delen af slesvigska befolkningen. Men Slesvig är ett gränsland och der motas således tvenne nationaliteter, den danska och den tyska, ursprungligen utgångna från gemensam rot (den gotiska), men senare fsieutliga mot hvarandra, och bredvid dem finnes dessutom en tredje: den förut kraftiga, nu borttvinande frisiska nationaliteten. Etter dessa delas Slesvig nationalt i en nordlig, sydlig och vestlig del. En nations väsentligaste kännemärke är dess språk, men många omständigheter ha här gjort, att språk och nationalitet icke mera sammanfalla i sina gränser, i det att det förra trängts tillbaka. På frisiskans område inskräktas alltmera af högoch plattyskan samt danskan. Under det högtyskan är de bildade klassernas språk i Sydoch Meilanslesvigs städer samt på landet i södra delen, är platttyskan allmogens språk, men är genom beröringen med danskan mera likt denna än högtyskan. Då vi nu utgå från den satsen, att skandinavismen är ett af lifsvilkoren för Nordens politiska existens, och att de trenne skandinaviska rikena endast kunna, genom en nära sammanslutning till hvarandra och genom att ställa sig på nationalitetsrättens grund, för framtiden med någon säkerhet bestå, är det hvarje skandinavs pligt att göra sig klart reda för hvad han nu med obestridlig rätt kan fordra, för att ej hans nationalitet må kränkas. Han måste ha det tydligt och bestämdt, huru långt Nordens alldeles ovedersägliga rätt sträcker sig, för att, om möjligt, genast rädda det, eller åtminstone endast under högljudd protest flytta sutförandet af sin mission till framtiden, på det icke den eröfrade lemmen at skandinaviska nationaliteten skall behöfva anse sig för alltid öfvergifven och at modlöshet uppgitva allt motstånd mot germanismen. Vi befinna oss i detta fall uti ungetär samma läge hvari vi befinna oss till Finland och Ryssland. Om Finland skulle ännu en gång påkalla vår hjelp mot sin eröfrare och resa sig emot denne, svårligen skulle H.-T. då proklamera denna frid och ro, som bladet nu på ett så besynnerligt sätt begär åt Sverige, då det kokar och jäser öfverallt inom Europa, och särskilt då en del af den skandinaviska nationaliteten slites bort, för att med tvångsbojor tastnitas vid en annan inkräktande, öfvermäktig, som