träsvärd mot de liberalt religiösa åsigter och de reformationssträfvanden, som utmarka vär tid. Under det sjeltva ortodoxiens förkämpar öfverallt annorstädes maka åt sig och medgifva isynnerhet det derättigade i våra dagars kritiska ströftåg i de s. k. hel. skritterna, vill Väktaren och hans stelnade parti allsicke veta af några sådana ettergifter. I bladets senaste nummer förekommer en anmälan om en nyl. utgifven bok, kallad Bibeltolk, hvari det märkvärdiga uttalandet göres, att de tro ende antaga och måste antaga med obetingadt förtroende hela innehållet af bibeln såsom Guds ord, och våga hvarken lägga något dertill eller taga något derisrån; och tviflarnes inkast gälla för dem föga. Också är det af största vigt, att man fasthåller bibelns inspiration till alla delar, dess anspråk på ofelbarhet och fullkomlighet, fordrande ovilkorlig undergifvenhet. De kristna böra icke jemka med sig i denna fråga. Här ha vi framför oss ett af dessa krassa påståenden, som i våra dagar ljuda från de väcktas läger. Det hjelper till intet, att kritiken, att förnuftet, att vetenskapen, moralen, naturförteelserna tala emot denna otelbarhet hos bibeln i klump. Den är och måste vara ofelbar, man vill nu en gång ha det så, och dervid blir det. Ja, man går än da derhän att, såsom -Väktaren på ett annat ställe säger, påstå: Utan bibeln finnes icke någon barmhertig fader, ja, neppeligen någon Gud, delta ords personliga mening. Ar någonting hädiskt, så är det vål detta påstående. Fanns det ingen personlig Gud för de första kristna, som ännu icke hade någon bibel, utan tvärtom förkastade en sådan genom sin opposition mot judarne, hvilka, liksom Väktaren nu vill, läto Jehovah bortskymmas at biblisk bokstafstro, den varma och sanna religionen af teologiskt spetstunderi?) De skenheliga fariserna och de krassa skriftlärde voro ock de, som kraftigast angrepos af Jesus. Framhärda ortodoxerna uti att fasthålla vid sådana satser som dessa ofvan citerade, då skall det sannerligen med hvarje dag stå klarare för den tänkande och bildade delen af allmänheten, att statskyrkans grund är svag och bjelkverket bräckligt. För den, som dyrkar Gudomsbegreppet för dess egen skull, hyllar religionen af religion, är det smärtsamt och upprörande att se, huru man vill instänga detta begrepp, inklämma denna religion mel lan bladen i en bok, liksom man pressar blom mor, förgätande att Gud talar till oss genom det stora universum, i den höga verldsplan. som håller allt detta ofantliga vid makt, och i hjertat, i känslan, i den med slägtena sig sortplantande och med slägtena sig forädlande moralen. Vare det långt ifrån oss, att vilja förneka bibelns ofantliga vigt sör den kristliga gemenskapen. Bland mycket slagg deri fiunes myeket skönt, sannt och godt, som skall lefva evigt. Bibeln är en sammaunknytningspunkt, den är en artvedel inom den kristna tanuljen, och herrlig skall den tid bli, då bibeln finnes i myckenhet hos alla tolk, inom alla jordens zoner. Men vi tänka högre om menskligheten och verldsplanen, för att ställa den forrahela blifvande samfärdsel med Gud i beroende af — en buk, som redan nu ej kan ull alla delar gillas och hvars historia är höljd i eu mörker, som kritiken nu är i tärd att med sin lykta genomsöka.