Göteborgsposten – 21 augusti 1863, sida 1

som, efter hvad man säger, blef fasligt bortskämd, när han var gosso; och hon vet icke om han blir rik eller fattig. — Och emellertid är mr Darrell i Indien? — Ja. Han reste till Indien för tre år sedan. Han är uppsyningsman på ett imdigoplantage på ett ställe, med ett namn, som icke kan prononceras, flera hundra mil från Calcutta. Han trifs der icke väl, som jag tror, och han skrifver mycket sällan -icke mer än en gång om året. — Han är då väl ingen god son, sade Eleanor. — Det vill jag icke påstå. Mrs Darrell beklagar sig aldrig öfver honom, och hon är mycket stolt öfver honom. Hon kallar honom alltid min son, då hon talar om honom. Men det förstås att hon iföljd af såväl ett som annat är ofta mycket ledsen. Derföre om hon då och då blir litet skarp, så skola vi dock försöka att fördraga det, Eleanor. Jag får ju kalla dig Eleanor. Det vackra blonda hufvudet sjönk ned på miss Vanes axel, då arftagerskan gjorde denna fråga, och de blå ögonen sågo upp bedjande. — Ja, mycket gerna. Jag vill hellre kallas Eleanor än miss Vincent. — Och kalla mig Laura. Ingen kallar mig miss Mason, utom mr Monckton, då han bannar mig. Vi skola vara mycket, mycket lyckliga tillsammans, hoppas jag, Eleanor. (Forts.)