Göteborgsposten – 21 augusti 1863, sida 1

var en tjuf, som förvillat sig hit, men vi skickade genast af honom igen. Lyckliga stad n:o 92! Hvilket lands stad n:o 1 kan säga något liknande? Sedan vi besett stadens öfriga märkvärdigheter — hela tiden utan att möta nägot, som hade likhet med en herre eller en dam på de, som det tycktes åt gässen uteslutande helgade gatorna — gingo vi ut på åkrarne, beledsagade af en hygglig stadsbo. Jag kommer nu till ett ämne, som mycket sällan förekommer i följetongen, men som jag här omöjligen kan förbigå. Mina ärade läsare på landet behöfver jag väl ej göra någon ursäkt, för det jag kommer att tala om det der, som de veta utgör agrikulturens Alfa och Omega. Mina ärade läsare och läsarinnor i staden känna sig deremot kanhända litet generade öfver att se något sådant gjordt till föremål för referater och reflexioner. Jag skall derför vidröra det så varligt och försigtigt som möjligt. Det gisves trakter på jorden, hvarest träd och buskar höra till sällsyntheterna, och hvarest följaktligen äfven bränsle är mycket rart. Det är t.ex sallet vid Ganges stränder och i åtskilliga af de mera ökenartade delarne af Afrika. Menniskans uppfinningsformaga har dock på de nämnde ställena hittat på att i stället för torf och ved begagna — kamelgödsel. Nu är det obehagliga ordet uttaladt! Denna artikel halles t. ex. i Hindostan i sä högt pris, att det för en hindufamilj är likaså dyrt att få ent död bränd, som det är för de efterlefvande i Köpenhamn att få honom begrafven på Assistents-kyrkogården. Vid Skanör finnes nu likaså litet som vid den heliga floden någon skog, och man hjelper sig derföre här fram med samma bränsle-surrogat som der; dock, då man i Skåne ej har några kameler, som leverera det, hemtar man det från korna. I det jag trädde ut ur staden, kom en vagn, körd af ett par pigor, mig tillmötes. Den var lassad med en hop fyllda säckar. — Hvad är det för något som man kör hem der? — Bränsle. — Ah! — torf? — Ja, Skanörstorf. — Hvad vill det säga? — Åh,..... det är en sådan der slags torf, som man bränner här på orten. — Ljungtorf kanske? — Nej, ljungtorsven är helt och hållet af vegetabilisk art. — År denna då uteslutande mineralisk? — Nej, strängt taget är den animalisk. — Hvad behagas? — Der vid sidan af vägen kan ni taga den närmare i betraktande. Jag såg här ett icke så obetydligt areal betäckt med torf, men besynnerligt nog! — Torfven var icke formad i fyrkantiga stycken, som annars brukas; den var rund, ungefär som tillplattade snöbollar. Vid närmare efterseende uppdagade jag med förvåning af hvad ämne den var beredd. — Bränner man verkligen det der i kakelugnarne? — Ja, och i spisarne också. Fattigt folk häromkring brukar aldrig annat bränsle, och det händer allt som oftast att de välmående äfven få hålla tillgodo dermed. — Det måtte vara en egen odör i Skanörs kök? — Ja, främmande påstå det; men säkert är, att detta slags torf, när den väl är pressad och torkad, gifver ett mycket förträffligt bränsle. I en bakugn t. ex. gifver den mycken mera hetta än ljung eller långhalm. — I en bakugn!! — — — Nu förstod jag, hvarföre man alltid skär bort skorpan på brödet i Skanör. Renlighet är en god sak. Jag började nu ett landtekonomiskt föredrag om den stora orätt som skedde mot jorden, i det man brände upp det kostbara ämne, som skulle göra den fruktbar. — Ja, visst är det galet, medgaf min ledsagare, men så länge kommunen icke kan gifva de fattige annat bränsle, kan ingen jordegare vara så hårdhjertad att neka dem uppsamla detta, som de nu haft previlegium på — i århundraden kanske. Detta var ett exempel på det slöseri, hvartill armodet kan föra. Vi nalkades nu Falsterbo, Sveriges Skagen. Falsterbo ligger en fjerdingsväg från Skanör, men har samma öfverhet som denna stad. I Falsterbo synes allt ännu mera öde och melankoliskt; sjelfva Skanör ser med ett visst medlidande ned på detta styfbarn bland Sveriges städer. Husen äro här ännu färre och dåligare. Midt i staden ligga höga berg af flygsand, och på gatorna och torget — om man får begagna dessa ord — ser man hvarken gräs eller sten, blott den djupa hvita sanden. Förmodligen för att skaffa sig lä mot blåst och sand, har man på gatorna på ett oregelmässigt sätt planterat fullt med pilträd och almar, hvilka senare isynnerhet stå höga och märkvärdigt frodiga midt i sandhafvet. Mellan husen ser man icke här såsom i Skanör staketer och plank, utan blott höga vallar af förruttnad hafstång, hvilket just ej heller bidrar att