Göteborgsposten – 21 augusti 1863, sida 1

visa sig ondast om vintern; om sommaren äro de till sjös. Ah, quelle chance! I detsamma visade sig ett par barn i en gränd, d. v. 8. en öppning mellan tvenne hus. Vi tillfrägade dem om vägen, och till min stora förvåning svarade de på samma språk, som talas af fiskarena på slätten och i Vedbek. Här var språket tillochmed danskt. Vi kommo nu till gästgifvaregården. Den var öfverlemnad skattefritt åt en enka, som åtagit sig det kinkiga bestyret, att vara gästgifverska utan gäster. Baggesen berättar i Labyrinthen, att på Lyneborg Hede kan man äta de förträffligaste gåslefverpastejer — om man sjelf har dem med sig. Detsamma är fallet med gästgifvaregården i Skanör. Jag vill likväl icke önska någon resande en bättre måltid, än den vi ätniöto i Skanör. Gästgifverskan mottog oss med ett vänligt ansigte, vi fingo oskummad mjölk, ägg, smör, bröd, spickefläsk, peppar och ingefära — hvad kunde vi mera begära? I brist på Strassburgerpastejer hade vi medfört en utmärkt appetit och ett förträffligt flaskfoder. Vi ledo ingen nöd; men våra hästar? — Hafre sanns icke på gästgifvaregården. Hvar skulle man få köpa sig några kappar? Hvar annorstädes som helst, blott icke i Skanör; här voro Sleipners fyrfotade ättlingar icke bortskämda; de infödda trifdes förträffligt vid hö; de främmande kunde få hafre efter behag, n.b. om kusken försett sig med en så försvarlig säck med foder. Det hade vi icke vetat om, och det var derföre en synnerlig tur för våra skyddlingar, att en af stadens honoratiores vänligt gaf dem en måltid, som icke skulle kunnat köpas på en hel mils omkrets. Sedan vi spisat, besågo vi staden. Det är bokstafligen sannt, att vi icke under hela vår vandring mötte en enda karl eller sågo en enda dörr oppen. Butiker? — Oerhörda lyx! Då man i stora verlden behöfver en våning på nedra botten med spegelglasfönster för att utställa sina försäljningsartiklar, rymmer man dem nti Skanör i ett skåp. Och är väl det så underligt? — Då man i det stora Köpenhamn har grosshandlare, som gå med kontoret på fickan, kan man i det anspråkslösa Skanör mycket väl hafva minuthandlare, som gömma sin butik i en disk. Läsaren kan af ett enda faktum göra sig en föreställning om hvilken lycksalighetens guldålder som råder i Skanör: hvarken i Skanör eller Falsterbo finnes läkare eller apotek. De sjuka få lof att dö i fred för recepter och muskuspulver, och då de dött, få de en hederlig begrafning; staden håller både prest och klockare. Vi voro nog lyckliga att sammanträffa med den sistnämnde embetsmannen. Det var en vänlig, anspråkslös och förekommande man, som icke förrådde något tecken till den myndighet och egenkärlek, som annars så lätt koncentrerar sig i svansen på bresterskapet. Han visade oss kyrkans och stadens märkvärdigheter och yttrade sig humoristiskt, men ganska. belätet om skiljnaden mellan det lilla Skanör och den stora, vida verlden. Hade icke Alexander på sin tid. tagit ordet ur munnen på mig, skulle det halft medlidsamma leende, hvarmed denna man betraktade Europa på andra sidan ljungheden, hafva frestat mig till den högmodiga förklaringen: Hade jag ej så mycket att slåss för i Köpenhamn, kunde jag vara frestad afundas klockaren i det fredliga Skanör — men nu säger jag det icke. Huru fredligt man lefver i Skanör öfvergår all vanlig fantasi. Processer, reverser, stämningar o. s. v. känner man endast till namnet. En saga berättar, att en gång i en förrunnen tidsålder en jurist kommit till staden, men man hörde sedermera ej af honom; troligen har han svultit ihjäl. Staden styres patriarkaliskt-despotiskt af en borgmästare, en gammal hedersman på 80 år. Han kan icke fördraga, att den ene af hans undersåter ligger i klammeri med den andre, och derför göra de det icke heller. Han kan dessutom likaså litet tåla att höra talas om t. ex. utskiftning af stadens jord eller andra dylika nymodiga påhitt, och derför vågar heller ingen komma fram och tala om något sådant. Stadens innevånare hafva sin stadsjord i små åkerlappar, en här och en der. En borgare, som eger ett halft tunnland, är ofta tvungen att söka upp det på bortåt en 30 olika ställen; det är besvärligt — men borgmästaren säger, att det är bäst så, och derför får man ha det på det gamla viset. Då jag gick förbi skolhuset, föll min blick på en liten byggnad med tillspärrade fönster och en stor jernbom för dörren. För bommen satt ett hänglås, men både lås och bom voro alldes öfverrostade; det syntes tydligt, att de icke varit öppuade på långliga tider. Sjelfva dörren satt midt på väggen, utan att någon trappa förde upp till den. — Hvad han j för något derinne? sporde jag min ciceron, kantorn. — Något som vi ej borde hafva, svarade han halft generad. Det är stadens arrest. — Den tyckes just ej höra till de mera freqventerade etablissementerna, menade jag. — Nej! — Under de tretio år jag varit här, ha vi blott varit tvungna att begagna den en gång. Det