Göteborgsposten – 21 augusti 1863, sida 1

Och denne unge mans porträtt hängde i det rum, de hon satt. Han bodde kanske i huset. Hvar skulle ha väl bo om ej i sin mors hus? Men Eleanor. behöfde ej länge oroa sig med denn förmodan, ty under pauserna i tedrickningen talade Laur Mason rätt mycket om originalet till porträttet. — Tycker ni att han är vacker, miss Vincent? frå gade hon utan att vänta på svar. Jag behöfver knapp fråga, ty alla menniskor tycka att han är vacker, och dess utom säger mrs Darrell, att han är så elegant, så lång och så aristokratisk. Han skall ärfva Woodlands och alla mi de Crespignys penningar. Men det är sannt, ni känner vä hvarken Woodlands eller mr de Crespigny, eftersom ni al drig förr varit i Berkshire. Och han — icke mr Cres pigny, som är en otreflig, otålig hypokon — hvad hetei det nu igen — gubbe? utan Launcelot Darrell är så talang full. Han är artist, och alla vattenfärgsskizzerna i store förmaket och frukostrummet äro af honom, och han spelar och sjunger, och han dansar utmärkt väl, och han ride: och spelar boll och är, som man säger, en riktig öfver dängare; kort sagdt, han är en ny upplaga af Åden beun dransvärde Crichton. Tro icke att jag är kär i honom miss Vincent, tillade den unga flickan rodnande och skrattande; jag har aldrig sett honom och andra ha sagt mig allt hvad jag vet om honom. — Ni har aldrig sett honom! upprepade Eleanor. — Nej, inföll enkan, min son har tyvärr fiender bland sina egna slägtingar. I stället för att innehafva den ställning, som hans talanger, för att ej tala om hans börd, be